KÄRLEK I MASSOR!

Jag är helt tårögd! TACK älskade ni för alla fantastiska gratulationer, bilder och kommentarer både här på bloggen och på min Instagram @detvarmindag och alla fina grattis-kollage som svämmar över på Instagram med taggar och massa fina ord. Tusen tack! Kärlek till er. ♥
 
Tusen, tusen tack till mina fantastiska vänner för alla fina bilder, texter, sms och telefonsamtal hittills idag. Jag älskar er! Jag kräver ingenting, men tänk att någonting så litet som ett "Grattis Jakob!" får hjärtat att svämma över. Massor av kärlek till er ♥
 
 
KÄRLEK

TODAY IS MY BIRTHDAY!

Idag är ingen vanlig dag... För idag är det nämligen min födelsedag! HURRA! 23 år. Galet vad tiden går fort. Känns inte som det var längesen jag stod där och höll mamma i handen vid tolvslaget och frågade ″Skjuter alla raketer för att jag fyller år idag?″. Haha! :)
 
Hur ska du fira din nyårsafton?
 

NI GILLAR & DELAR

Har precis svarat på några mail som ramlat in på min bloggmail efter de senaste dagarnas personliga inlägg - Vilken respons! Vilka ord! Främst i och med inlägget om näthat och även inlägget om att vara en förebild (länkar). Jag tror inte ni förstår hur enormt glad och hoppfull man blir när man ser hur ni engagerar er - Gillar och delar dessa inlägg i era sociala medier - Facebook, Twitter och Instagram för att era vänner, syskon och föräldrar ska läsa. Wow!
 
...25 minuter kvar tills jag blir ett år äldre!
 
 
Kramas med fina läsare i Gävle.

FYLLER ÅR IMORGON!

Springer med fina vänner på stan, fikat och träffat söta läsare.
Imorgon fyller jag år - Vart har detta året gått? :)
 
Förebild. Vad innebär det egentligen att vara en förebild? Många offentliga personer i form av bloggare glömmer bort att deras ord faktiskt har en inverkan på dagens unga. Att våra val - Allt från åsikter till val av klädsel påverkar. Att vi påverkar så mycket mer än vi tror. Modebloggarna skapar trender. Hästbloggarna skapar drömmar, inspiration och mål för unga ryttare. Livsstilsbloggarna inspirerar med sina ord och kan faktiskt bidra till att någon orkar vara stark - Att orka gå till skolan dag efter dag. Alla är vi förebilder på ett eller annat sätt. Yta eller djup - Det är upp till läsarna. Det är ingenting vi kan dölja eller sticka under stolen med, för aldrig tidigare har nätet varit så stort som det är just nu. I alla fall är det så det känns. Vi är konstant uppkopplade och uppdaterade. ″Det senaste″ hinner bli gammalt på bara någon timme och ut strömmar miljoner bokstäver, ord och personligheter som tar form och plats i denna cybervärld. Skrämmande? Inspirerande? Båda delarna om du frågar mig. Allt handlar om att ta sitt ansvar.
 
Jag vet idag att jag har båda unga, äldre och föräldrar som känner igen mig på stan, som mailar mig och tackar för mina ord - Jag minns framför allt en kommentar extra starkt här i bloggen från en av mina fina läsares mamma (se nedan) som kommenterade och tackade mig över att hon fått hopp över ″vad som finns här på nätet″ efter att hon läst min blogg i och med att hennes dotter såg upp till mig enormt mycket. Denna mamma valde därför att klicka sig in här, ta sig tiden att titta, läsa, kommentera och inte bara döma utan att egentligen veta. Hon tog sig tid. Mer såndant behövs. Hon blev överraskad, tacksam och glad över att just JAG var hennes dotters stora förebild och tog sig tiden att berätta detta för mig - En stor eloge till henne och alla andra föräldrar där ute som engagerar sig, ″ger sig ut″ på de platser där deras barn och ungdomar spenderar sin tid. Nätet.
 
 
Vuxna som besöker de bloggar som deras barn, elever, syskon och barnbarn läser och ser upp till, försöker att hålla sig uppdaterade i kommentarsfält och bilder. Det handlar inte om att ″snoka″ utan om att vara uppdaterad. Att vara med. Mitt i allt detta så är detta, nätet, denna bloggen, en overklig verklighet som jag är enormt tacksam och glad över att befinna mig i. Jag har därför valt att ta vara på min ″makt″ att som förebild kunna påverka - Jag har valt att förvalta den på bästa tänkbara sätt även om jag ALDRIG kommer att kunna vara perfekt - För det är ingen. Vi är alla människor. Men jag vill dela min historia, lyfta ämnen som behöver talas om mer i dagens samhälle, försöka få personer att förstå, tänka och känna. Jag vill skapa tankar. Jag vill förmedla känslor. Jag vill bygga drömmar, inspirerade och motivera unga människor till att orka. Unga människor som befinner sig i utsatta situationer både här på nätet och i skolan.
 
Jag bär en historia som jag nu fått chansen att publicera här i bloggen om och om igen för tusentals människor som gång på gång läser vad jag har att säga. Människor - Unga som kontaktar mig och ber mig skriva mer, oftare och som tackar för att jag kan vara en ledstjärna i svåra perioder. Jag har fått inleda ett nytt samarbete och bli ambassadör för initiativet #INTEOKEJ - www.inteokej.nu och planer i form av drömmar smids inför 2014. Planer jag hoppas blir verklighet och som ni i högsta grad får vara med och dela. Vem hade kunnat tro det? För 10 år sedan hade jag skrattat om någon sagt ″Jakob du kommer att ha en blogg som inspirerar unga att orka. Du kommer att vara en förebild.″ - Men här är jag. Idag. Starkare än någonsin tidigare - Och aldrig har jag varit så tacksam som nu. TACK för att ni - VI - Gör detta möjligt! Tillsammans du, jag, vi.
 

SÖNDAG

Har haft en fin söndag i fint sällskap med mycket kaffe och en härlig promenad. Lite senare funderar jag på att publicera ett nytt personligt inlägg fyllt med tankar kring det här med att vara en förebild på nätet - Vill ni läsa? Kom ihåg att det är era kommentarer och respons som håller bloggen levande!
 
Och vill ni veta en annan sak?
2 DAGAR KVAR TILL MIN FÖDELSEDAG! :)
 

TILLSAMMANS KAN VI

Så enormt tacksam och glad för all fantastisk respons på mitt inlägg igår! TACK! Finns inga ord för hur mycket det värmer när jag ser hur flera av er - både äldre, föräldrar och unga, delar inlägget i era sociala media-kanaler och hjälper till att sprida orden. Såg flera på Instagram igår som tagggade mig när de valt att posta en bild på mitt inlägg - Flera av er märkte säkert att jag var där och både gillade och kommenterade bilden? :) Wow! Tillsammans kan VI - NI och jag, göra så enormt mycket.
 
 
You guys make me smile!
Jag undrar sedan när blev det okej att skriva ″Du är en jävla hora!″, ″Är det sant att du är en bitch i verkligheten?″, ″Jag har läst på ASK att du...″. Dagligen hängs människor ut i diverse sociala media-forum. Det är lögner, alkohol- och sexvanor, hat, kränkningar, mobbning och förtal. Människor som oskyldigt hängs ut i offentliga forum där vem som helst kan läsa, kommentera, gilla och dela. Människor trakasseras öppet av en eller flera personer. Till följd av detta läser vi om unga människor som tar sina liv och mår dåligt. Liv slås i spillror och drömmar raseras. Detta är inte okej. Men vad ska egentligen krävas för att någon ska förstå allvaret?
 
ASK har blivit en sådan plats där detta får härja utan några som helst begränsningar. Människor ″gottar sig″ i rykten och osanningar. Offentliga personer. Privatpersoner. Unga. Gamla. Någons klasskompis. Någons dotter. Någons son. Någons syskon. Någons bästa vän. Tyvärr är det så att föräldrar alldeles för sällan vet vad deras barn gör på nätet - Både när det gäller den som utsätter andra och den som utsätts gång på gång. Vi tillhör generationen som ständigt är uppkopplade, som ständigt får ″push notiser″ i våra smartphones från våra appar och vi är alltid tillgängliga och på så sätt även trakasserier, kränkningar och mobbning. Dag som natt.
 
En av dessa personer som dagligen utsätts för denna sortens kränkningar på Instagram och diverse ASK-konton är min vän Nellie. Tänker någon någonsin på att hon är en storasyster, en dotter, en vän? Att hon är människa med känslor precis som du och jag. Jag tänker inte vara en av alla dom som står bredvid och ingenting säger. Jag tänker inte vara den som lyssnar och som i tysthet håller med men aldrig säger ifrån. Jag kan inte, jag tänker inte vara tyst. Jag tänker stå där och på mitt sätt hjälpa till att ta kampen. Dag efter dag läser vi som känner Nellie kränkade ord, lögner och avundsjuka i form av hat-kommentarer från okända och föredetta vänner och bekanta. Plötsligt svämmar dessa personers konton över med vänförfrågningar, nya följare och deras Facebook-konton fylls på bara någon timme och deras ASK är plötsligt ″stället där alla hämtar information″. Vakna och se - Detta är lögner och förtal.
 
Här är en person fylld med tankar, fina värderingar och ett hjärta större än många andra. Hon är en person som vid 13 års ålder vet vad som är rätt och fel, hur man behandlar andra och respekterar människor trots alla våra olikheter. En person som ser människor och inte status. En person som ser människor och inte sexuell läggning, pengar eller hudfärg. En person som ser människor för vilka de är och ger alla en ärlig chans. Jag menar - Hur många 13-åringar, eller rättare sagt, hur många överhuvudtaget skulle egentligen klara av att sitta med det ansvar hon har? Att ständigt behöva vara på vakt med vilka som tycker om HENNE och inte det som hon byggt upp. Den enorma pressen om att ALLTID oavsett tid på dygnet leva upp till människors förväntningar och bilden av hur hon är - Det glöms bort att hon är en människa med dåliga dagar precis som alla vi andra. Hon är ledsen. Hon är Glad. Förbannad. Förtvivlad. Kär.
 
 
I got your back beautiful. ♥
KLICKA HÄR och hälsa från mig.

″FITT-BÖG″

Och så var vi här igen, som så många gånger förut... Jag avskyr det faktum att jag gång på gång ska komma hem till samma sak. Igår var jag ute och dansade tillsammans med mina vänner här i Västervik och när det var dags att promenera hem händer det. Som alltid kan jag redan innan berätta förloppet av en sådan här kväll innan den ens hunnit börja. Är inte det skrämmande? Hur som helst... Jag ser hur en kille tittar på mig ute på torget, jag passerar som vem som helst och hör hur killen skriker ″Fitt-bög!!!″ bakom min rygg.
 
Jag väljer då att konfrotera personen lugnt och sakligt genom att fråga ″Varför säger du ens en sådan sak? Vi känner inte varandra. Jag vet inte vad du heter och vi har aldrig tidigare pratat med varandra. Eller hur?″ Svaret jag får blir ett flyktigt ″Nej. Jag minns inte ens att jag sa det. Det var säkert... Inte till dig.″. Men det var ju bara jag där. Jag passar även på att fråga varför man gör en sådan sak, vad som får honom att tro att det är okej? Jag får ett kort svar - ″Jag vet inte.″. Jag vinklar om händelsen och förklarar att jag skulle aldrig någonsin få för mig att skrika så till en person. Jag har ingen som helst rätt att göra det. Killen ber om ursäkt och jag tar självklart emot ursäkten och vi går vidare. Jag tänker inte vara långsint, jag tänker inte skrika och ställa till en scen. Men ibland får man nog - Det är inte första gången det händer och säkerligen inte sista. Såhär har det hållt på större delarna av mitt liv och värre har det blivit i och med att fler och fler människor ″vet vem jag är″ (ett larvigt uttryck jag vet, men ni förstår vad jag menar) och känner till mig i sociala media sammanhang. Men det är så klart tröttsamt.
 
Jag skriver inte detta för att framställa mig som killen som kommer hem från ″storstan Stockholm″ och trycker ner denna staden. Det har jag inget som helst behov av att göra. Jag vill kunna komma hem och ha kul, det är vad det handlar om. Jag vill kunna komma hem till en stad som accepterar - Inte bara mig, utan alla. Jag kräver inte att alla människor ska älska mig, men vi kan respektera alla. Jag vill komma hem hit utan att mina föräldrar ska behöva vara oroliga eller att de med nedstämd ton dagen efter ska fråga ″Hände det något igår?″. Jag är Jakob. En kille som valt att gå sin egna väg i livet och som valt att flytta härifrån och som i sin tur har fått ta enormt mycket hat, kränkningar och själsord till följd av detta. Jag säger inte allt detta för att på något sätt klanka ner på denna staden - Jag är uppvuxen här och det finns så mycket som jag älskar med den. Men just detta är den del jag inte klarar av. Den delen som jag bara inte kan blunda för.
 
Det är skrämmande att det faktum att jag går på samma gata som dem fortfarande kan provocera någon så enormt mycket? Varför? Och jag är så enormt trött på människor som säger att - ″Det får du kanske räkna med i och med att du blivit någon?″ - Vadå ″blivit någon″? Jag är precis samma person som jag alltid varit men med mer erfarenheter. Jag är samma person fast att det "gått bra" med detta som sker runt omkring mig och bloggen - Det jag byggt upp. Jag är inte ett offentlig bollplank som det är okej att vara elak emot bara för att jag valt en riktning som gjort att jag blivit lite av en ″offentlig person″. Varför skulle det vara mer okej att vara elak mot mig på grund av detta? För att jag har en blogg? Det är inte okej. Det är inte okej någonstans
 

JAG ÄR NY AMBASSADÖR FÖR #INTEOKEJ

Nu kan jag äntligen göra det officiellt att jag är ny ambassadör för #inteokej — www.InteOkej.nu. När jag fick förfrågan om att bli ambassadör för initiativet #inteokej och InteOkej.nu som är ett forum som arbetar för ett schysstare klimat på nätet så kändes det självklart att tacka ja. En ny plats att utvecklas på, ett samarbete som förhoppningsvis kommer att förverkliga drömmar för mig och en plats att visa att jag aktivt tar ställning mot näthat och mobbning.
 
En plats där jag tillsammans med Nellie förhoppningsvis kommer att få möjlighet att dela med oss av vår verklighet, vår historia, med en publik som behöver få höra att de inte är ensamma. Idag funkar det inte att skicka ut vuxna som pratar om statistik, siffror och undersökningar. Idag behövs verklighet. Någonting som unga kan relatera till, någon som unga kan se upp till och någon som de kan våga prata med. Vi vet redan att alldeles för många går igenom dag efter dag, år efter år av mobbning i olika former. Idag behövs levande exempel på att ″Kan jag klara det, så kan också du.″ och det är precis där vi kommer in. Vi vill få unga att lyssna, engagera sig och ta ställning. Det är inte okej att unga människor väljer att avsluta sina liv till följd av mobbning. Det är inte okej att bli knuffad vid skåpen i skolan. Det är inte okej att kränka och trakassera. Det är inte okej att slänga ur sig elaka kommentarer om någons kläder, hårfärg, sexuella läggning eller utseende. Det är inte okej.
 
Jag vill visa att jag inte tycker att det är okej med mobbning i alla dess former och att sidor så som ″ASK″ borde stängas ner. ASK har blivit en plats som började som en ″öppen frågestund″, där vem som helst anonymt kan ställa frågor till användaren — men som sedan spårat ut och blivit en offentlig plattform där ungas sexvanor, hot och kränkningar öppet härjar utan några som helst begränsningar.
 
Jag vill att vi tillsammans ska visa att det inte är okej att kränka människor via nätet, att kommentera en Instagram med ″Orre″, ″Hora″, ″Slampa″ och andra hårda ord. Det är inte okej. Vi måste inse att våra ord är en handling, någonting vi måste kunna stå för i alla lägen - För inte skulle väll du vilja läsa sådant på din egen, dina syskons och vänners Instagram konton? I ditt kommentarsfält på bloggen? På Facebook, Twitter eller ASK... Det är inte okej. Idag stannar inte längre mobbningen innanför skolans fyra väggar utan följer med dig hela vägen hem och du är alltid tillgänglig då vi är en generation som ständigt bär våra sociala medier i händerna via våra smartphones.
 
Vi vill visa att vi är flera som vet precis vad just du går igenom och att vi tillsammans kan, och ska, skapa förändring. Vi ska skicka vidare nätkärlek. Både jag och Nellie vill genom detta kunna komma ut till din skola, förening, kommun eller aula och prata om detta, inspirera med våra historier tillsammans med InteOkej.nu och hur vi idag står där vi står. Hur vi idag är starkarkare än någonsin. Vi vill inspirera. Vi vill ta vårt ansvar som förebilder.
 
Med min livshistoria efter år av mobbning under större delen av min skoltid vill jag kunna inspirera någon som befinner eller har befunnit sig där. Någon som behöver höra att han eller hon inte är ensam. Om jag så kan hjälpa en enda person så har jag lyckats. En.
 

GOD JUL!

God Jul fantastiska ni! 

JULKLAPPSSHOPPING

På stan med mina fina! :)


?

Funkar inte kommentarsfältet?

LÖRDAG

Sprungit på stan med min bror i förmiddags och hunnit klippa mig hos bästa Veronica - Nu dags att fira vår äldsta bror som fyllde år igår! :)

GRATTIS PÅ DIN DAG!

 
Min äldsta bror Daniel (då: Niklas Strömstedt look-a-like, eller hur?) och jag.
 
Idag fyller min äldsta och världens bästa storebror år! Grattis Daniel — Jag älskar dig så otroligt mycket.

YOU TELL ME

Under julhelgen kommer jag att berätta vad det "hemliga mailet" handlade om förra veckan. Kul va? För vissa av er kanske inte detta kommer att vara någon "big deal" men för mig handlar det om att ta ställning för någonting jag tycker är viktigt. Ett ämne som måste lyftas till ytan och som måste pratas om mer. Ni håller väll koll i bloggen i jul? Jag hoppas att detta kommer att öppna nya dörrar och möjligheter - Om det blir så får tiden visa. Drömma måste man.
 
Vad vill ni läsa mer om i bloggen? Lämna en kommentar. Jag behöver inspiration.
 

BELOW MY FEET.

 
Fotograf Lina Flodins

WE CAN.

Jag och fina Nellie (vilket team!) har fått en otroligt rolig förfrågan idag som vi båda kände ″Ja!″ direkt när vi läste - Detta hänger ihop med den förfrågan jag fick i fredags och just nu håller vi på och kolla alla detaljer kring detta innan någonting är bestämt. I vilket fall som helst så otroligt roligt att få göra detta (förhoppningsvis) och dessutom tillsammans med Nellie och att på samma gång uppfylla en dröm. Ett mål.
 
Mer än såhär kan tyvärr ingen av oss säga i nuläget. Just nu är allt fortfarande i planeringsfasen. Så vi får helt enkelt hålla tummarna för att det blir av! :)
 

CITYLIGHTS.

Var inne i stan igår träffade spenderade eftermiddagen med min vän Felicia. Vi promenerade omkring i stan, fikade och pratade ikapp om allt som hänt den senaste tiden. Det kommer att dröja några månader nu tills vi ses igen då Felicia flyttar till New York efter sin semester. Är så glad för hennes skull! :)
 
Inne i Gallerian sprang jag dessutom på två supertrevliga läsare som kom fram och tog bilder tillsammans. Så kul! Återigen, för säkert sjutusenåttionde gången... Det är en så himla härlig känsla att få träffa er i verkligheten! Tack för att ni tar er mod till att komma fram.
 

JULBAK

Igår var min fina kusin Pernilla hos mig och julbakade! Vi drack glögg, åt lussebullar, bakade pepparkakor och ″skapade″ ett pepparkakshus som efter mycket om och men (som ni kan se på bilderna nedan, haha!) blev riktigt fint! Haha. Vi avrundade kvällen strax efter midnatt då vi suttit ett par timmar i min soffa och pratat om allt mellan himmel och jord. Så himla mysig lördag! :)
 

MIN EFTERMIDDAG

Haft en hel eftermiddag på stan med fina Felicia! Sista gången vi ses innan hon flyttar till New York! Håller tummarna för att jag kan komma och hälsa på i vår. :) 

EN SÖNDAG PÅ STAN.

Hej på er! Hoppas att ni mår bra. Nu ska jag in till stan och träffa min vän Felicia - Titta i butiker och fika står på dagens ″to do″-list. Hoppas vi ses! :)
 

DREAMS CAN COME TRUE. BELIEVE ME. THEY CAN.

Som ni vet så brinner jag enormt mycket för arbetet mot mobbning - Jag vill vara med och bidra i arbetet mot mobbning och inspirera de som befinner sig eller har befunnit sig där. Jag vill vara en röst som unga kan inspireras av och lyssna till, jag vill att alla de som läser mina personliga inlägg (länk) ska känna att de inte är ensamma och att om jag kunde klara mig genom år av mobbning så kan också de. För jag tror på er! Varenda en av er.
 
Inom kort kommer jag att släppa/berätta om en sak som jag blev tillfrågad om igår och tackade ja till direkt. Ingen tvivel och jag känner mig otroligt hedrad över denna förfrågan. Detta kommer förhoppningsvis att kunna ″avslöjas″ redan i slutet på nästa vecka! Jag hoppas och jobbar för det i alla fall - Älskar vad VI kan göra med denna bloggen och hur det öppnar många nya dörrar, för mig, för er, för oss. Med detta samarbete hoppas jag kunna föverkliga fler av mina drömmar kring just arbetet mot mobbning och utifrån vår första kontakt igår så ser det väldigt lovande ut. Dröm. Så stolt. Så glad. Tack för att ni finns. Tack för att ni tror på mig. Tack för all kärlek!
 
Ni visste väll förresten att det är väldigt enkelt att kommentera här i bloggen? Ni kan klicka dirket på rubriken för att komma till kommantarsfältet. Senare ikväll kommer jag att svara på era kommentarer. Ni måste jag springa och handla några sista grejer för om en stund kommer min kusin hit och julbakar. :)
 

MUSIKHJÄLPEN - 16:30 IDAG! #MH13

Klockan 16:30 kliver underbara Nellie in i Glasburen på Musikhjälpen på Gustav Adolfs Torg i Göteborg! Missa inte. :) Har du möjlighet gå förbi och kramas med Nellie så gör det och glöm inte att hälsa från mig isåfall! Alltså - Musikhjälpen ″För alla tjejers rätt att överleva sin graviditet″ klockan 16:30 idag!
 
Om du, precis som jag inte kan vara på plats i Göteborg och skänka pengar så titta live på Musikhjälpen på SVT som leds utav de fantastiska Emma, Sarah och Kodjo. Och framför allt, var med och gör skillnad genom att önska en låt! Jag önskade Beyoncé - I was here.
 
Såhär gör du: Önska en låt via SMS. Numret är 72 999. Inled meddelandet med hur mycket du vill skänka: 50, 100 eller 200. Skriv sen artist, låt och motivering.
 
Exempel: ″100 AVICII HEY BROTHER TILL ALLA MINA KOMPISAR I SKÖVDE
 
Kom ihåg att din musik räddar liv!
 
Så glad för allt positivt som händer dig - You rock Nellie! :)
 

JULBAK HEMMA HOS MIG.

Idag bjuder jag hem min fina kusin Pernilla på julbak hemma hos mig. 12 personer fick på hennes 30-årsfest i somras varsitt uppdrag att utföra under varsin månad som täcker de 12 kommande månaderna tills hon fyller år igen.

Mitt uppdrag blev “December - Julbaka med Pernilla!” och det ska bli så mysigt! Och hur otroligt kul är den idén? :) 

WINTERLAND

 
Några bilder jag fotade när jag var och hälsade på min fina Lisa i Gävle.

ROCK FACE

Spännande rak-, dusch-, och hudvårdsprodukter med en citrusträ-aktig doft från märket Rock Face. Ska bli väldigt spännande att testa dessa mer noggrant! Alltid kul att testa nya hudsvårds- och skönhetsprodukter. :)
 

ME, MYSELF AND I

 
Två bilder från när jag var i Gävle förra helgen! :)
Följ gärna min blogg via Bloglovin' - HÄR.

WALK WITH ME, TALK WITH ME.




Fotograf Lina Flodins

Varför läser du min blogg?

PHOTOGRAPH.

Har verkligen haft en otroligt välbehövd och rolig helg! Jag är verkligen så otroligt glad över att ha en vän som Lisa i mitt liv och det finns inga ord för hur mycket jag älskar henne. Underbara människa! Känns dock tråkigt att helgen "sprang förbi" så fort, nu sitter jag på tåget på väg tillbaka till Stockholm!

Fotograf Lina Flodins.

GÄVLE

Nu stan! :)



DEN DÄR KILLEN...

Om mina ord kan få dig stark, då vet jag att jag lyckats… Inte ens i min vildaste fantasi hade mitt 13-åriga jag kunnat tro att jag skulle sitta här i Stockholm, ett spännade jobb, egen lägenhet och faktiskt uppfyllt en av mina många drömmar. Att jag skulle inspirera unga människor med mina texter, överösas med mail från unga som tackar mig för att jag vågar. För att jag inte låter bloggen spegla ett liv på rosa, fluffiga moln och att jag föddes med en silversked i munnen. Jag har livserfarenheter som jag vet att många andra också går eller har gått igenom. Jag vill därför inte leva i det tysta, låtsas som det aldrig har hänt och förtränga det faktum att det kommit att skapa den person som idag sitter här på andra sidan skärmen och skriver dessa ord.
 
Jag kan inte säga att jag är tacksam över att jag fått gå igenom det, jag är tacksam för att jag orkade. Jag är tacksam för att jag vågade ta kampen, bestämde mig för att vinna den och idag står jag här. Tusen gånger starkare, tusen gånger modigare, tusen gånger mer självsäker och vet att jag kan hjälpa DIG att känna detsamma. Denna chansen kan jag inte, och tillåter jag mig inte att passera utan att ta den. Det har varit tufft många gånger, många gånger har jag tvekat, många gånger har jag fightats med mig själv och ibland börjat tro på allt de sa om mig, tills en dag. Det var där det vände. Det var då jag bestämde mig att aldrig, aldrig ska jag låta dessa människor vinna över mig. Jag är jag. Och jag tänker fortsätta med det. Jag ska minsann visa dom. Jag har liksom på ett sätt fått min ”revansch” utan att egentligen söka en. Jag har aldrig haft som mål att varken hämnas eller att överbevisa mig för någon – Varför skulle jag? Jag vet vem jag är och det räcker. Att sedan denna bloggen vuxit till och från och ”blivit någonting” är en push för mig själv - Min egna utveckling och en sorts ”boost”. Jag har aldrig, och kommer heller aldrig ha någon anledning att skryta, hävda mig eller överbevisa mig för någon. Inte ens de som sårat mig som allra mest, det har jag aldrig haft något behov utav.
 
Jag drömmer om att en dag få göra en föreläsning. Tänk er att få träffa er, kanske i er skola, i ett klassrum där någon eller några faktiskt läser min blogg. Kan tänka mig hur fantastisk känsla det skulle vara. Det vore enormt. Att få prata om vikten av att förstå att vi alla är olika men att vi alla är unika precis så som vi är. Att vi duger. Duger mer än väl. Att få dela min historia och att i verkliga livet få prata om självförtroende, självkänsla och hur man orkar. Hur jag orkade. Mina tips för att vända det negativa till din styrka och växa utifrån det. För det är precis vad jag har gjort och gör fortfarande. Att få förmedla lite styrka och motivation i ett ämne som måste lyftas mer, som borde pratas om oftare. Idag är många skolor inte uppdaterade på att mobbning inte längre ”bara” sker i korridoren eller i matsalen, de som är utsatta bär även med sig detta hem i alla sociala media-forum. Det är den negativa sidan av social media. Mobbningen. Näthatet. Jag säger inte att detta är skolans skyldighet att kontrollera detta, utan jag anser bara att de måste ha en förståelse och en inblick i ungas vanor och vart de befinner sig på rasterna och på väg till- och från skolan. Jo, i sociala medier så som Facebook, Instagram, Twitter och bloggar.
 
Jag vill så otroligt mycket med detta, det är inom detta jag skulle vilja tillföra någonting och det är också därför jag delar min historia i flera olika delar i min kategori personligt här i bloggen gång på gång. Jag vill lyfta ämnet och få mina läsare att se att jag också varit där. Jag har varit den mobbade killen på skolan som inte hade någon. Den killen som alltid blev trakasserad för mitt utseende, mina interssen och för vem jag ”antogs” att vara på grund av att jag inte passade in i de oskrivna regler och normer som finns. Att jag inte var den där killen med en tjugotal killkompisar som spelade fotboll på rasterna, retades med tjejerna i klassen och hävdar min existens med ett pubertetsskrik inne i duschrummet efter gympan. Det var inte jag. Det är inte jag. Det kommer aldrig att vara jag. 
 
Jag vill prata om mobbnnig, förmedla och dela en sann historia i mitt forum, min blogg, via en föreläsning och inte stå framme vid whiteboard tavlan och prata om statistik och tomma ord. Lovord om stödkamrater som i slutet av terminen blir bjudna på pizza för sin ”enorma insats” under halvåret som gått. Tyvärr finns inte många skolor som låter dessa stödkamrater fylla en funktion, den viktiga funktion som de är till för. De som blir invalda att bli klassens representanter är allt för ofta ”de populäraste” i klassen som vet att vid varje termins slut så bjuds de på fika, mat eller andra godsaker. Jag har sett hur detta hänt i skolorna jag gått på. Att killen eller tjejen som fryser ut, mobbar och trakasserar sina skol- och klasskamrater får sitta med som dessa representater och stå inför klassen och hyllas som någon slags vardagshjälte. För vem? Jo, skolans ”Vi är bäst i kommunen”-siffror. För vem vill säga emot där och då när man vet att det kommer att vändas emot dig? När man så väl vet att du kommer att få ”käka upp det” senare på rasten. Det känns liksom inte okej.
 
Jag vill att vi tillsammans ska bygga en framtid, att sträva emot att minska mobbningen som idag skördar unga människors liv. Det river drömmer, förstör självförtroende och bidrar till självmord. Och detta är inte okej. Vi måste agera. Reagera. Och tillsammans göra skillnad. Tillsammans kan VI göra så mycket mer än vi tror.
 
 
Fotograf Lina Flodins

SJ - NI BORDE SKÄMMAS.

Haha... Som om det inte vore nog att SJs kundtjänst nästan fick mig att på sekunden missa mitt tåg då hon påstod att spårändringen strax skulle komma upp på skärmen och att spår 8 som stod angivet var felaktigt trots att jag upprepade gånger frågade om hon var riktigt säker - "Ja" var svaret jag fick gång på gång. 


När klockan sedan blir 18:20 (avgång 18:22) säger jag till tjejen "Är du verkligen helt säker på att informationen på tavlan stämmer? Menar de verkligen att ett nytt spårnummer ska komma upp och att de inte menar att spår 8 är det spåret de ändrat till?" - Tjejen svarar då att vi bör skynda oss till spåret och "kolla". Längst bort på perrongen står tåget och hon säger bara "Det är ditt tåg, spring!" - Dörrarna stängs mitt framför näsan på mig men som tur är kan man fortfarande klicka på "öppna dörren"-knappen. 


Vi rullar...


Men inte så långt... SJ gör det igen genom att gå ut med ett meddelande - "Vi står stilla här i Uppsala och inväntar ett försenat tåg från Falun som beräknas vara här 19:20". Anledning? På grund av ett urspårat snöröjnings-tåg! Är detta, eller snarare det måste vara ett skämt? Nej. Tåget som ska få trafiken att rulla och röja bort snön, som varje år tycks komma som en chock och vara ett extremt problem så fort första snöflingan landar på rälsen, spårar ur? SJ, SJ, SJ... Har jag sagt hur mycket jag avskyr dig?


Nu får vi ny information i skrivandets stund om att tåget (jag åker med) kommer vara försenat ännu mer och att detta oseriösa företag (SJ) jobbar på att få bort det urspårade tåget och det BERÄKNAS, om vi har tur, vara klart klockan 20:30. Och nu nästa "lilla" problem. Olyckan har orsakat tågkö vilket gör att vi säkerligen kommer att få stå och vänta. Bjuder detta företag på någonting som ursäkt? Mer än dåliga och ytterst otydliga svar på resenärers frågor. Mat kanske vore något? Något att dricka eller tugga på? Inredningen är aningen hårdsmält misstänker jag. Svaret - Nej... ALDRIG hänt. Här ska man glatt betala överpriser för sina resor och så även glatt betala fullpris på maten.


Jag tror att flera av er inser efter att ha läst enda hit, att mitt tålamod som annars är ganska bra tagit slut, i alla fall när det kommer till ALLA dessa problem JÄMT och ständigt med SJ. Istället för att lägga era pengar på reklamer om att era snabbtåg är så "otroligt" ljudlösa och att man kan göra såååå mycket mer ombord på era tåg än vad man kan göra när man kör bil - så kanske det vore på sin plats att gå ut med en ENORM rabatt på era resor istället för dessa överpriser, kanske en offentlig "Vi ber om ursäkt"-reklam också när ni ändå är på gång. För verkligheten är ju den att nästan ALL annan trafik fungerar året runt förutom just ni. Katastrof. Snö kommer varje år. Många månader per år, det borde inte längre "komma som en överraskning"?


Jag tror ärligt talat att jag lätt kan räkna på EN hand hur många gånger jag kommit fram i tid med SJ och då har jag åkt tåg en hel del i mitt 22 åriga liv. 


FREDAG OCH GÄVLE NÄSTA.

En liten återblick från när jag var i Gävle senast! Håll tummarna för att jag kommer iväg med tåget som jag ska idag, hörde på nyheterna att det är risk för väldigt dåligt väder i form av snö och blåst. Hur som helst, om jag kommer iväg så hoppas jag att jag springer på lika många (kanske fler?) läsare på stan i helgen! Det är bara att komma fram och hälsa - Ingen blir gladare än jag! :) Hoppas vi ses!
 
Ett inlägg som fick mina ögon att tåras. Jag finns alltid här för dig du fina människa!
 

@DETVARMINDAG

Ni är verkligen helt fantastiska! Wow! :) Tusen tack till er över 11 000 personer som följer mig på Instagram @detvarmindag. Kommer aldrig att kunna tacka er nog mycket för all kärlek ni ger mig. Tack!
 

MYSTERY

 
Nyredigerade bilder från när jag plåtades av superduktiga fotografen Lina Flodins i maj.

GÄVLE I HELGEN

Bokade precis biljetter till Gävle i helgen, ska bli skönt att åka iväg lite och att få träffa Lisa igen! :)


Får ofta höra att jag påminner (vissa drag?) om en ung Johnny Depp. Gör jag det?

"SÅ ILLA VAR DET VÄLL INTE...?"

Det händer ibland att jag blir ifrågasatt av vilken anledning jag gång på gång väljer att prata och berätta om min historia, mina år som mobbad och mitt sätt att tänka för att ta sig igenom det. De flesta personer som ställer mig den typen av frågor har ingen aning om alla de mail jag får varje vecka från unga killar och tjejer som utsätts varje dag. Som varje dag blir trakasserade för sitt utseende, sin härkomst, sin vikt, intressen eller hårfärg.
 
De människor som frågar mig ”Varför skriver du om det nu för? Det var ju länge sen…” tror att jag gör det för att alla ska säga ”men du som är så fin Jakob… Inte kan väll du ha blivit… Så illa var det väll inte…?”, de tror att jag letar efter ”tycka synd om”-kommentarer eller att jag letar efter annan form av bekräftelse, dessa personer tror även att jag gör det för att jag ”inte har kommit över” det som hänt. Men tro mig, det handlar inte om det. Hur är verkligen då? Jo, såhär ligger det till. Jag vill nå ut med min historia, känna att jag kan påverka, motivera, inspirera och hjälpa.
 
Det jag vill är att mina texter ska vara till hjälp för alla som befinner sig eller har befunnit sig där. Jag vill inte att allt i min blogg ska handla om ytligheter. Jag vill ta vara på min blogg och mina läsare. Varenda en av er. Jag vill kunna förmedla ett budskap och inspirera. Jag säger det igen. Om jag kan få en enda person att orka gå till skolan igen, att orka ta den kampen så har jag lyckats. Jag vill att unga ska förstå allvaret i mobbning - Förstå att ord inte bara är ord. Jag vill kunna vara ett stöd och en hjälpande hand genom att visa att jag inte haft ett liv som bestått av rosa, fluffiga moln och att jag fått hela livet serverat på silverfat. Jag har kämpat. Jag har fått kämpa så oerhört mycket, mer än någon som inte själv varit där kan förstå. Men jag mår bra. Idag mår jag bra. Jag lever med min historia, den har utan tvekan format och skapat den person som sitter här på andra sidan tangentbordet och knapprar just nu.
 
Jag har varit den där utsatta killen i skolan, killen med klumpen i magen, killen som fått höra hemska ord kastat fritt bakom ryggen. Men jag har aldrig låtit dom vinna. Jag har hela tiden varit jag oavsett. Jag har gått min egna väg. Jag har valt mina vänner på samma sätt som de valt mig. Jag har aldrig låtit mobbarnas ord stå som anledning till varför jag inte skulle genomfört någonting jag vill. Jag har aldrig låtit de stå i vägen för min person, min utveckling, mina drömmar och intressen. Jag har alltid tänkt att deras beteende säger så mycket mer om dom än vad det någonsin kommer att säga om mig.
 
Jag är precis som vilken människa som helst. Jag har med- och motgångar. Jag går igenom sorger och svek. Jag upplever lyckorus. Jag älskar livet. Jag har fantastiska vänner och också ovänner. Jag är inte på något sätt övernaturlig. Jag har valt att vända min historia, mitt förflutna och min mobbning till att inspirera. Att jag kunnat växa utifrån den, kunnat hitta mig själv trots det och att jag har blivit starkare än jag någonsin kunnat tro. Jag vill att alla ni som läser min blogg och känner igen sig i det jag berättar ska kunna känna ”Kan han, kan jag.”. Jag vill ta detta samtalsämne till ytan och inte låta det hamna i skymundan. Jag vill uppmärksamma och lyfta. För ingen av oss som befinner eller har befunnit sig där ska någonsin känna skam. Vi ska aldrig skämmas. Det är ALDRIG vårt fel. Vi är vilka vi är och vi är fantastiska precis just så - Och trots våra olikheter som människor så är vi alla lika mycket värda.
 
Tillsammans du, jag, vi.

METRO IDAG!

Nemen... Titta vem jag hittade här! Kan inte låta bli att bli extra upp-över-öronen stolt när man hittar Nellie på förstasidan på tidningen Metro idag! Missa inte Nellies nya blogg - http://nellieberntsson.metromode.se.
 

#TACKSAMHET

Hej kära vänner! Jag har varit relativt frånvarande här på bloggen denna veckan och jag måste säga att det varit ett ganska medvetet val. Jag har helt enkelt känt att mitt fokus varit på annat håll och jag har heller inte känt någon inspiration. Ibland blir det så, man hamnar i en svacka av olika anledningar. Men jag måste vara ärlig och säga att jag igår fick så enormt mycket inspiration av att träffa alla er fina som kom fram på stan igår och hälsade, kramades, pratade och tog bilder tillsammans. Det är så overkligt att få se vilka ni är som dag efter dag klickar er in här och följer mig, eller som flitigt gillar och kommenterar på min Instagram. Ni sätter verkligen guldkant på tillvaron som jag sagt så många gånger förut.
 
Att se hur ni alldeles nervösa och skakiga tar mod till er och kommer fram värmer så enormt mycket. Jag är ibland tvungen att nypa mig själv i armen, det känns så overkligt att någon vill träffa och ta bilder med mig - Att jag kan göra någon annan människas dag genom ett hej, en bild och en kram.
 
Tack kära ni för att ni gör mina dagar!
 
 
En fin läsare jag täffat tidigare på Liseberg i somras. Hon är så himla go! Hon driver en fanpage om mig som heter "Jakobanderssonfans" på Instagram. :)
 
 
 
 
Några fler av de otroligt fina läsarna jag träffade på stan igår! :)
RSS 2.0