TANKAR.

2014 - Nya mål byggs, drömmar kan komma att förverkligas och nu samlar vi kraft och ger lite mer. Snart har första månaden på året gått och det känns aningen overkligt.
 
Timmarna, dagarna, veckorna, månaderna, åren tycks gå snabbare och snabbare, idag förstår jag vad mina nära och kära menat när de sagt ″Åren går så snabbt...″ - Som liten skrattade man mest och tänkte ″Det går väll inte snabbare nu än nån annan gång?″. Men det känns faktiskt så. Jag förstår nu. Livet rullar på och saker förändras. 2013 var ett år med blandade känslor, många nya fina kontakter och nyfunna vänner för livet. Överlag var året bra men det gick nog alldeles för snabbt  ändå. Den tråkigaste delen var att behöva ta farväl av min älskade mormor som i september somnade in och lämnat oss i stor sorg och saknad - Förevigt älskad. Lilla mormor. Idag får vi tända ljus för dig, plantera blommor vid din och morfars fina grav och bläddra igenom album fyllda med ljusa minnen. Vi fäller tårar över maktlösheten, saknaden och orättvisan över att ni aldrig kommer tillbaka - För allt ni inte är med oss och delar det som hänt och kommer att hända. Jag ska göra vad jag kan för att göra dig, er, stolta.
 
Året har också bestått av besvikelse och svek - Jag har insett vilka människor som tycker om mig för vem JAG är och vilka som gör sig hörda och sedda när det går bra. Vilka människor som smsar och ringer mig dagar då det känns tufft och när jag behöver någon - Eller som bara skriver att de tänker på mig. Jag har insett att jag måste tillåta mig själv att säga ifrån och inte alltid vara han som alltid finns för alla andra. Jag har fått stå upp för mig själv och "fightats" för rätten att vara jag.
 
Jag har tvingats konfrontera människor i min hemstad som dömer mig utan att egentligen veta - Människor jag aldrig tidigare pratat med men som vet vad jag gör, vem jag är och som tar sig rätten att behandla mig illa. Människor som knuffas eller skriker själsord på stan en kväll när jag är på väg hem till mina föräldrar. Det är inte okej. Vem gör något sådant? Under det här året har det blivit allt tydligare för mig att jag vill engagera mig allt mer i mobbningsfrågor, att låta bloggen ta en djupare inriktning. Jag vill vara en som tar kampen och tar upp ämnet. Jag vill prata om. Inspirera någon. Motivera någon. Jag har varit i kontakt med nya företag och initiativ som förhoppningsvis kommer att öppna nya dörrar och framför allt erfarenheter. Att utvecklas som person och människa. Förverkliga drömmar. Jag hoppas att ni följer med mig. Ni. Mina vardagshjältar.
 
 
Fotografen är fantastiskt duktiga Lina Flodins.

EN FAVORIT.


 
En typisk outfit för mig. En favorit i repris helt enkelt.
Enkelt, stilrent och väldigt "jag".
 
Personligt inlägg kommer upp här senare. Håll utkik!

@ STAN

På stan med min fina vän Jennie! 

FASTNA I TELEFON.

Igårkväll låg jag länge och pratade med min vän Lisa i telefonen, som varje dag kan vi fastna i telefon i både en, två och ibland närmare tre timmar – Jag började efter ett tag att prata om er, mina bloggläsare och följare på både Instagram och här på bloggen och jag sa plötsligt ”Men Lisa, det är så overkligt att jag får höra allt detta!” – Och det är precis vad det är. En overklig verklighet som jag får uppleva – JAG av alla människor. Så häftigt, så drivande. Lisa fyllde snabbt i… ”Men tänk, det är så himla coolt att se kommentarerna i DIN blogg, att DINA ord faktiskt påverkar någon så himla mycket.” och snabbt öppnar jag bloggen och läser högt igenom kommentarsfältet med Lisa i andra änden. Jag blir stum. Jag blir varm. Jag blir överväldigad.
 
Den senaste tiden har ni verkligen satt guldkant på tillvaron. Ni har skrivit kommentarer så får min inspiration att slå i taket. Jag läser upp era kommentarer och får mellan varven en sådan där ”klump i halsen” ni vet, sådär så man behöver harkla till för att rösten ska återgå till sitt normala. Rörd. Jag börjar sedan att läsa några av mina personliga inlägg, och vad märkligt det är att högt läsa upp sina egna texter.
 
Tänk vad häftigt det skulle vara att ses över en fika – Jag och ni som vill. Att bestämma en dag, plats och tid. Bara få höra om er, vilka ni är, varför ni väljer att följa mig över en kopp kaffe eller varm choklad. Jag vet att flera frågat och mailat ifall jag inte kan anordna en sådan träff, men vet ni vad, jag har så svårt att ta in varför någon skulle vilja träffa just mig. Jag är inte den som går runt och tycker att jag är en ”kändis” och tar allt detta förgivet. Jag är så tacksam. Jag är fortfarande han som blir pirrig i kroppen, skrattar, pratar och kramas med de läsare och ”fans” som kommer fram på stan och växlar några ord, vill ha en autograf eller ta en bild tillsammans. Det är alltid jag som avslutar med ”Jag måste bara få ge dig en kram!” innan vi skiljs åt igen.
 

FRÅN MIN GARDEROB.

 
Två favoriter ur min garderob - Jag fullkomligt älskar denna skinnjackan från JOFAMA. En blandning av perfekt passform, detaljer och kvalitétskänsla. Och mina svarta slim-jeans från H&M. Passformen, prisvärda (199kr!) och passar till allt! Jag vet inte hur många par jag har- och har haft - av dessa svarta jeans. Haha.

DET ÄR EN SPECIELL KÄNSLA.

Det är en speciell känsla att diskutera livet med någon som verkligen förstår hur du menar, som lyssnar, ger råd och som bryr sig om de ord som kommer ur din mun. Ibland pratar vi om saker av värde, ibland om saker som ingen egentligen riktigt bryr sig om. Ibland tankar, känslor och ord från hjärtat, ibland bara det första som dyker upp i huvudet. Ibland pratar vi om den långa, kalla ångestfyllda vintern, ibland om maten vi ska laga eller kärleken som bubblar eller som gång på gång svider.
 
Jag som älskar att prata har inget problem att fylla tiden med ord – Ett personlighetsdrag som funnits sedan barnsben. Att ta kontakt, att lära känna. Jag älskar möten med nya människor och att skapa kontakter. Mina föräldrar sa ofta (säger ofta) med glimten i ögat; ”Ja, det är ju ett under att du i alla fall är tyst när du sover!”. Haha. På utvecklingssamtalen i skolan sa alltid min fröken ”Ja, Jakob är verkligen duktig i skolan, bryr sig om de andra och hur de mår. Men… Han pratar lite för mycket mellan varven.” För precis så var det. Hemma likadant. Det är nog den sociala sidan som tagit mig hit idag. Som varit min styrka och lite av en drivkraft, för jag har förstått att det är en av mina personliga styrkor. Jag var alltid den som satt framför filmen och frågade ”Mamma… Varför gör den si? Varför gör den så?” och pratade jag inte så sjöng jag istället. Det var lite antingen eller. Jag snappade upp den senaste låten på radio i bilen och minuter senare så satt jag där sjungandes, inte för att jag förstod innehållet av låten utan för att jag snappat upp texten. Orden. I min vänskapskrets idag är jag nog ”Den roliga.” han som konstant pratar, skämtar och skrattar – Men jag är också den som de flesta vänder sig till när de vill prata. När de behöver någon att lita och anförtro sig till.
 
Jag har blivit han som ger råd och lyssnar. Jag har blivit expert på att bry mig om och sätta andra personers behov före mina egna. Jag glömmer liksom bort mig själv och att jag ibland är den som skullebehöva frågan ”Hur mår du?”. En litet ärr i själen som jag bär med mig från mobbningen har jag insett såhär på senare år. Jag hade ju ingen då som stod upp för mig. Någons som sa stopp eller sa nej. Som frågade hur jag mådde eller tog mitt parti. Aldrig. Jag är van att stå på mina egna ben och lösa mina känslomässiga problem själv. Jag liksom lindar in mina egna känslor och tankar i någon form av osynlig folie, lindar varv efter varv, lägger dem åt sidan och plockar fram dom som först när bägaren rinner över. Ingen bra egenskap, jag jobbar på det.
 
Jag är så rädd för att bli sårad. Så rädd. Så rädd att behöva bli sviken. Besviken. Jag har så himla svårt att lita på människor, och det har sina anledningar. Det är en sådan märklig känsla, mina föräldrar känner mig verkligen utan och innan, jag behöver inte säga någonting, de ser på mina ögon och hela mitt uttryck att någonting tynger mig – De är också nogranna med att ständigt påminna mig om att det ibland är okej att vara ”egoistisk”, att säga nej, att ibland vara den som behöver en hjälpande hand och inte alltid vara den som hjälper, lyssnar och bär på andra människors problem som om de vore mina egna. Och den lilla, men kontinuerliga påminnelsen hjälper mig väldigt mycket. Jag växer utifrån det. Att få bli påmind; ”Jakob, du kan inte ALLTID vara den som ska finnas till när det passar dom. Du kan inte alltid ta på dig alla andras problem. Du är verkligen omtänksam, vilket är en väldigt fin egenskap du har, men ibland är du för snäll för ditt eget bästa.”.
 

JAG SÖKER LÄGENHET!

Kära vänner! Jag vill bara passa på att höra mig för hos er ifall du eller någon du känner ska hyra ut eller sälja sin lägenhet - 1:a eller 2:a - här i Stockholm? Min nuvarandra hyresvärd ska tyvärr flytta tillbaka till lägenheten jag bor i nu och jag tvingas därför att flytta ut. Utflytt senast månadsskiftet april/maj.
 
Jag har fast inkomst och goda referenser från min hyresvärd. Vänligen tipsa, eller kontakta mig via mail på detvarmindag.blogg@gmail.com. Alla tips är uppskattade!
 

SÖNDAG.

En lugn dag idag med en lång frukost i soffan och en bra film! Slipar på ett nytt personligt inlägg...
 
 

TACK!

EN UPPVÄXT.

Det är lätt att man ibland bara låter livet rulla på, man glömmer bort allt det fina man har i sin omgivning och att faktiskt visa uppskattning även för de små sakerna. Att påminna människor om hur mycket de betyder, att säga "jag älskar dig!" till sin bästa vän, pojk- eller flickvän, mamma eller pappa. Jag är en person som försöker att komma ihåg att ofta skicka iväg ett kärleksfullt sms, ringa det där efterlängtade samtalet, skriva en omtänksam och fin kommentar på en bild på Instagram och försöker att lyfta, peppa, pusha och sprida kärlek, glädje och omtanke i min omgivning likväl som här i bloggen. För mig är det viktigt. Jag gör mitt bästa.
 
Jag vet att jag inte är perfekt, det är inte heller någonting jag eftersträvar, inte på långa vägar. Jag vill bara vara människa. Jag vill älska. Jag vill drömma. Jag vill uppfylla mål. Jag vill leva. Jag vill leva utifrån de förutsättningar jag har och också ta vara på de chanser, möjligheter och fina stunder jag får. Jag gör också fel. Jag har säkerligen sidor som människor irriterar sig på, men så är det med allt här i livet. Jag försöker att i sådana situationer tänka – Man kan inte älska alla, men respektera är något vi ALLA kan och bör göra.
 
Bortsett från min skoltid och den mobbning som jag utsattes för under större delen av min skoltid så har jag haft en väldigt trygg barndom och uppväxt – En stabil familj, omgiven av kärleksfulla syskon, föräldrar och släkt. Föräldrar som stöttat mig genom mina val och intressen, sett mig för vem jag är och som fortfarande stöttar och peppar mig och som alltid avslutar med ”Jakob, jag älskar dig!” när vi lägger på telefonluren. Föräldrar som när jag haft det tufft privat skickar ett uppmuntrande sms, ringer eller gör allt i sin makt för att jag ska må bra igen. Det finns liksom inga ord för hur jag någonsin ska kunna tacka...
 
Men jag är så oerhört tacksam - så tacksam att jag ibland kommer på mig själv att bli känslosam när jag pratar om det. Som nu. Jag blir tårögd över det faktum att jag har den stora äran att kalla just mina föräldrar för mamma och pappa. Utan dom, hade jag kunnat vara en av alla de barn och ungdomar som hade gett upp till följd av mobbningen. Men hur lite de än visste om mobbningen som försegick där i skolan – Ja, faktum är att min mamma fick reda på detta som först när hon läste ett av mina första inlägg om det här på bloggen. Under alla dessa år hade jag valt att hålla det för mig själv, jag hade ju bestämt att jag skulle vinna, ansåg jag då. Någonstans inom mig visste jag att med mitt egna driv och envishet så skulle jag klara det, jag hade ju bestämt mig? Det kändes så självklart då. Jag hade bestämt mig för att en personlig vinst var det enda alternativ som fanns och som finns än idag. Jag skulle visa att jag har rätt att må bra. Att jag har rätt att vara jag. Att jag tänker följa mina drömmar och ”lyckas” på mitt sätt även om de helst av allt vill se mig falla, misslyckas. Jag vill inte uträtta hämnd, jag vill inte bete mig illa - Jag har aldrig haft något behov av det. Idag står jag här som en vinnare.
 
Mina föräldrars enorma kärlek och omtanke har verkligen präglat mig som person – Jag har fått lära mig vad som är rätt och fel. Jag har fått lära mig att ALLA människor är lika mycket värda oavsett härkomst, hudfärg eller läggning. Det spelar ingen roll för vi är ALLA människor.
 

KÄNNER MIG INSPIRERAD.

Jösses vilket ”skrivar-mode” jag kommit in i känner jag, har ett par utkast som förhoppninsvis kommer att bli till läsvärda inlägg här under helgen, detta tack vare den enormt härliga responsen ni ger i de inläggen – Fortsätt så! Vad glad jag blir. Jag får liksom en ”let’s do this”-kick av att läsa era önskemål, tankar, kloka ord, tips och idéer. Det ger mig inspiration till kommande inlägg! Fortsätt så kära ni.
 
Enkelt att kommetera. Klicka bara på ”kommentarer”-knappen till höger under inlägget (eller på inläggets rubrik) och ange ett namn och skriv din kommentar. Klart! :)
 

FYLLER MITT HJÄRTA.

Jag behöver nog inte säga så mycket mer än rubriken.
Wow! Ni är min inspiration. ♥
 
Från Jennie: ″Åh jag är så lycklig att jag hittat din blogg, var har du funnits alla dessa år? Jag är en tjej från Finland på 18 år, och jag är en sådan människa som går runt med ångest och hets och skyhöga krav på mig själv dygnet runt. Grejjen är ju den att jag inte har någon anledning att stressa upp mig, jag är duktig och fin och jag hör det dagligen men folk säger att jag borde släppa kraven (vilket jag inte gör)! Jag höll nyligen en presentation i min klass on hur sociala medier inverkar på vår livssyn, precis som du tog upp i detta inlägg: och FUCK vad skönt det är med en känd bloggare som är ärlig och INSPIRERAR på riktigt! Jag är så trött på alla dessa instakonton och bloggar som säger dom vill inspirera och det enda man ser är fan kesella, en platt mage och deras dröm om fred på jorden. Det är fan inte inspo. DU är inspiration Jakob, skulle fan hellre ha en tag med #jakobinspo än #fitinspo, så grym är du! Fortsätt som du gör, tvivla aldrig på det du gör och förändra inte dig själv för samhällets skull! Önskar så att jag kände dig i verkliga livet, DU är en sån som sprider bra energi. Tack för att du delar med dig av dina tankar! Kram :-)″
 
Från Jennifer: ″Klart jag kan lämna en kommentar Jakob! Jag brukar läsa din blogg på jobbet när eftermiddagarna blir alltför långa. Jag fastnade för din fina personlighet, din styrka och ödmjukhet. Hur du har lyst starkare än allt som hänt dig när du var yngre och valt att vara större än dem som satte sig på dig. Jag brukar inte tänka på det men jag antar att jag var "mobbad" som liten, då förstod jag aldrig varför, för jag var aldrig elak tillbaka. Nu förstår jag ju att det aldrig var mig det var fel på. Som tur var lät jag dem aldrig bryta ned mig, i stället valde jag att fokusera på mina drömmar och idag är jag pilot och stormtrivs med mig själv och livet.  Jag antar att jag känner igen mig i dig, därför gillar jag att läsa din fina blogg! Kramar Jennifer″
 

KEEP IT ALIVE.

En sak är säker, jag är så enormt glad och tacksam över er som tar er tiden att komma med feedback på mina inlägg, att ni tanker till – kommenterar – stöttar. Era kloka ord är så himla värdefulla för att denna bloggen ska fortsätta. Jag har sagt det tusen gånger, och det tåls att sägas igen – Det är NI som håller bloggen levande. Så kan ni inte snälla, när ni endå ”glider in” här och hälsar på, kan ni inte lämna ett litet avtryck i form av en kommentar – Kom med era tankar, dela med er av dagen som varit, ventilera ditt hjärta, önska inlägg. Vad som helst.
 
Jag vill att det ska synas vilka fantastiska läsare jag har! Jag vill visa vilken enormt fin relation vi har och att ni ska förstå att det är tillsammans vi bygger detta. Ni är många som väljer att skicka mail till mig, skicka ett privat meddelande till min facebook och det får ni gärna, men skriv gärna här också. Som min mamma brukar säga (hon är en flitig läsare), ”Man förstår nog inte hur mycket dina ord faktsikt hjälper eftersom många låter bli att kommentera och kanske mailar någon gång då och då istället och det är ju sådant som ”vi” inte får se alla gånger.” och hon har så rätt – Det är precis så det är. Jag försöker att lyfta mailen jag får även här i bloggen. Men jag önskar bara att ni liksom tog er den tiden här. I kommentarsfältet. Kommentera så mycket du vill, så ofta du vill, hur långt eller kort du vill. Era ord är viktiga.
 
Jag klagar inte - Jag försöker bara påminna om att jag vill läsa mer, lära känna er. Jag svarar faktiskt på de allra flesta kommentarer i respektive kommentarsfält. Jag vill ju ha ett form av ”levande samtal” med er. Hur som helst, tack för att ni är så grymma! För att kommentera här behövs ingen egen blogg. Du behöver bara klicka på "kommentarer"-knappen till höger under inlägget, skriva ditt namn och kommentaren.
 

THIS IS WHAT I'LL DO... TODAY

Nu är jag på väg för att skämma bort mig själv en aning - En 1,5 timmes ansiktsbehandling står på schemat. Ibland är livet ganska fabulöst... Haha! Nej då, men otroligt skönt ska det bli!
 
Mer uppdatering kommer, håll utkik här!

ETT SAMTAL.

Forsättning på detta inlägget
 
Efter en rad sms fram och tillbaka bestämde vi för att ta det via telefon – Över ett år har gått sedan vi senast pratades vid, ett år. På ett år hinner mycket saker att hända, extra mycket känns det som när det handlar om en person som tidigare betytt så väldigt mycket för mig, och som jag önskar att jag fått dela många saker tillsammans med där och då. Skratt. Gråt. Glädje. Sorg.
 
Samtalet varande i nästan två timmar, att höra persons röst var lugnande men på samma gång så laddat och fyllt av skräck – Hur ska jag någonsin kunna lita på dig igen? Jag vill, men det finns många murar som jag byggt som måste rivas ner igen. Skakig som ett asplöv pratade vi om sveket, smärtan, besvikelsen. Varför? Varför inte? Om...? När? Hur? Frågorna var många. Så många oklara, luddiga tankar som cirkulerat i huvudet som nu fick utlopp. Mellan varven uppstod en minuts lång tystnad. Hundratals tankar och känslor bubblade upp. Med en blick stirrandes rakt upp i det vita taket med händerna knäppta över pannan för att minska skakigheten ville jag bara få allt sagt, helst på en och samma gång – men det tog liksom bara stopp. Det var som att orden tog slut för en stund.
 
Jag som aldrig fått en ärlig förklaring, den ärliga förklaring jag så innerligt tycker att jag förtjänat. Den där förklaringen man grubblat över så många gånger men aldrig lyckats fastställa. De där typiska tankarna om ”Varför och tänk om...” som till en början vände ut och in på hela mig, men som istället för att bli en självklarhet blivit minst sagt än mer suddigt och oklart. Precis som detta inlägget. Bara massa ord. Tankar. Känslor. Man behandlar ingen människa så. Vem gör det? Jag kan knappt räkna på två händer hur många gånger jag fick höra ordet - ”Förlåt” igår. Väldigt fint. Kändes också väldigt ärligt. Jag hoppas det i alla fall. Det sägs ju att hoppet ska vara det sista som överger en och det är väll kanske därför jag är tillbaka här - för att ge det en chans. Hoppas, tror och vill att detta ska vara ärligt nu. På riktigt. Inga lögner. Inget svek. Jag hoppas. Att förlåta tar tid, i alla fall för mig, men detta var ett stort steg på vägen - Jag hade ju valt att känslomässigt begrava denna personen och så plötsligt... "Jag saknar dig Jakob.".

MISSA INTE...

Kika in igen om cirka 30 minuter, då kommer ett nytt känsloinlägg! Glöm inte kommentera kära ni - Era kloka ord är så värdefulla. 

KAN INTE SLUTA SKRATTA!

Ni bara måste se denna! Jag har skrattat så att tårarna sprutar och magen krampar. Detta är humor! Haha...
 

#ALDRIGVILA?

Vi lever i ett samhälle där vi ständigt uppmanas till nya snabba dieter, smal tips och annan form av vikthets. Varje dag matas vi med löpsedlar med ″Gå ner 5 kilo på en vecka. Läs här!″. Vi hetsas konstant. Medvetet. Omedvetet. Vi uppmanas att upprätthålla ett ideal som vi kanske egentligen inte vill. Hjärnspökena blir många. Ångest. Prestationsångest. Vi skapar och föder ätstörningar och hjärnspöken. Varje dag matas vi med hashtags som #getfit #fitspo #healthy #skinny #aldrigvila och värst av alla är nog #beach2014. Det finns ingenting med den taggen som jag tycker är inspirerande. Det är hets. Hets i allra största grad.
 
Vi ska inte hetsa oss till en ″perfekt strandkropp″ bara ett par veckor innan det är dags att hoppa i badshortsen eller bikinin - Fyllda med ångest att vi inte är tillräckligt smala eller vältränade. Unga svälter sig och pressar sina kroppar till max. I tidningarna, i media och andra kampanjer får vi ″10 snabba tips″ på hur du snabbast går ner ett, två, fem kilo. Det ska samtidigt ätas nyttig frukost, lunch, mellanmål, och kvällsmat - Inte en chokladkaka så långt ögat kan nå. Vi serveras kvarg, kesella, nötter och avokadofrukostar dag efter dag, timme efter timme i våra sociala media-flöden. Plötsligt räknar vi fetthalter och kalorier i allt vi äter. Plötsligt är siffror allt vi tänker på. Kalorier, vikt, mått, fetthalter. Hjärnspökena tar ytterligare ett steg. Det är inte okej.
 
Jag vet inte hur många mail jag fått genom åren från unga tjejer och killar som anser att de inte duger. De tror inte att de duger? Hör ni hur det låter? Det är vår verklighet 2014. Den verklighet jag möter alldeles för ofta. Det är inte okej. Hon är inte lika smala och vältränade som en annan tjej med tusentals följare på Instagram, han har inte lika tydliga magrutor som han med tusentals följare på Instagram. De jämför sig, blir missnöjda. Försöker. De jämför sig - blir besvikna. Försöker. De jämför sig och tycker inte att de duger - Den spegelbild de varje dag möter ″passar inte in″ i de ideal de fått serverade via telefonen, på nätet, i reklamer, i och på tidningar och därmed inte heller dom. Fruktansvärt. Detta tar ett nytt steg, det forsätter med svält, hetsträning på nytt och de vänder ut och in på sig själv i hopp om att hitta ett sätt för att se ut precis just så. Som han. Som hon. Jämför sig, blir besvikna. Att människor som verkligen brinner för och som har relevant efarenhet eller utbildning och jobbar för- och förespråkar ett hälsosamt sätt att ta hand om oss själva för att våra kroppar ska må bra och få den motion den behöver - Det säger jag ingenting negativt om. Träning är bra, men det ska vara träning för DIG och DIN KROPPS välmående och inte för att ha den snyggaste kroppen på stranden 2013, 2014, 2015 som denna hets handlar om. Detta ska vara utan någon som helst hets. Det ska inte handla om att se resultat snabbast möjligt. Det ska inte vara ett ideal. Vi behöver må bra året runt!
 
För mig är det inte att inspireras eller att motiveras att se en ″perfekt kropp″ - Smala, tränade personer iförda en liten, tight träningstopp, ståendes i profil med texten ″#beach2014 #healthy #skinny #aldrigvila #getfit″ - Det är inte motivation? Hets. Jag tycker inte att det är inspiration eller motivation att ständigt matas med bilder på kilometer- och kalorimätaren på gymmet, att om och om igen se de där kesella och kvarg frukostarna och det är avokados och nötter till höger och vänster. Jag ber bara om att man ska tänka en gång extra på hur man väljer att formulera sig och vilka signlar man sänder ut - Varför är #beach2014 målet att sträva mot? Varför inte #AllYearAround istället?
 
Jag är medveten om att jag är ″naturligt smal″, men jag har en ″fettbulle″ under naveln som bildar en fettvalk när jag sitter ner. Jag vet att jag inte har ″den perfekta kroppen″ när det är dags för sommaren 2014. Men jag har heller inget behov av det. Jag har också drömt om att ha det där 6-packet på magen såklart, men varför skulle jag bli så mycket lyckligare av det? För frågan är om jag gör det för min egen skull, eller gör jag det för att platsa i något sorts ideal eller ett försök till en perfekt verklighet och yta? Vi måste inse att det inte funkar att jämnföra sig med alla andra. Lycka och självförtroende kommer inifrån. Vi måste inse och acceptera det faktum att vi alla ser olika ut och det är okej. Vi alla har olika kroppsformer och förutsättningar och även om du inte ser ut som tjejen från Victoria's Secret eller din favoritprofil på Instagram så duger du precis så som du är.
 

KÄNSLOMÄSSIG KÄFTSMÄLL.


Igår kom detta sms från en person som jag för över ett år sedan valde att bryta kontakten med. En skräckblandad förtjusning for genom kroppen i samma sekund. Glad. Arg. Fundersam. Tveksam. En person som då betydde väldigt mycket för mig, en person som vunnit mitt förtroende och som jag verkligen litade på. Vi pratade konstant, dag som natt - Sms, skype, telefon. På ett ögonblicksverk var allt borta. All min tillit, allt förtroende, allt. Jag blev sviken, sviken i allra högsta grad. Jag valde därför att bryta kontakten, radera namn och nummer, plocka bort från alla sociala medier. Jag var så enormt besviken. Sårad.
 
Ytterligare en gång råkade jag ut för vad man kan kalla en känslomässig käftsmäll. Jag har tyvärr varit där förut. Jag vet inte vad det är, men för varje gång så tycks det vara svårare att lita på en ny person igen. Känner ni igen er? Det blir så mycket svårare att släppa någon inpå livet. Jag som annars alltid är framåt och utåtriktad, jag som alltid är han som älskar att lära känna nya människor och han som alltid skrattar och automatiskt blir han som blir utsedd till "pajasen i gänget" - alla som känner mig vet -  blir plötsligt den reserverade. Han som går och håller inne med tankar och känslor, överanalyserar - För plötsligt, där någonstans, blir man sårbar. Och jag hatar att behöva känna så. Jag vill inte behöva gå omkring och vara "rädd" för att bli sårad. Rädd för att öppna mig.
 
Let it go
Turn my back and slam the door
The snow blows white on the mountain tonight
Not a footprint to be seen.

MONDAY - NEW DAY

Kommer ett "känsloinlägg" lite senare idag - Håll dig uppdaterad och kika in här!
Glöm inte att kommentera.
:)
 
 
Kom ihåg! Du är fantastisk precis så som du är.

FROM YESTERDAY!

 
 
Hade en så himla fin dag igår igen! Pluggade i skön musik i öronen och begav mig till tunnelbanan för att åka till studion där Nellie och supergulliga Matilda plåtades för tidningen Frida. Så fina bilder! Ni får inte missa numret som kommer i mars någon gång! :)
 
 
Ett ord — Wow! Vilken talang Nellie är framför kameran. Stilen och känslan satt direkt och det levererades SÅ oerhört fina bilder. Så vacker! Säger det igen... Missa inte detta numret av tidningen som kommer ut i mars. Fotograf Pavel Maira.
 
 
Jag och Smilla passade på att skoja, skratta och ta massa bilder! Alltså hon är bara för söt för att vara sann. Gullunge! :)
 
 
Härliga Daniel Paris och Caroline Roxy kom och drack kaffe och hängde! Så kul! :)

VILKEN DAG!

 
 
 
Haft en supertrevlig dag med hela familjen Berntsson, Daniel, Caroline och teamet bakom plåtningen som Nellie gjorde. Vilka härliga människor! Vi har hängt i studion, pratat, skrattat och käkat middag och nu vinkat av Berntssons på stationen! TACK för denna helgen - Vilka underbara människor ni är. Wow!
 
Kärlek till er.

WHAT'S UP!



@ STUDION PART II

 


 
Kaffe och trevligt sällskap i studion!

@ STUDION

I studion med massa härliga människor och de är i full gång med att plåta Nellie! Herregud vad grymt de blir! :)

TODAY!

Påväg att hänga med familjen Berntsson i studion och Nellie plåtas! :) Sedan blir det nog stan och fika med gänget och Daniel! 

DET-VAR-MIN-DAG

Vilken dag! En dag fylld av galna skrattattacker och ″ta igen″-snack med Nellie, Smilla, Antonio och Josephine. Jag är så obeskrivligt glad över att våra vägar korsats och att vi har denna enormt fina och nära relationen. Så fint med människor som förstår, som lyssnar och som bryr sig på riktigt. Så tacksam. Så mycket omtanke och kärlek.
 
Nellie... Så enormt inspirerande och jag är så otroligt stolt att få vara med och se hur du bara gång på gång visar att du är fantastisk på det du gör! Fortsätt så - Du vet att jag står bakom dig alla dagar i veckan. Så mycket kärlek till dig du fina människa och vän ♥
 

@ VAPIANO

Med min goding Nellie! Nu dags för käk på Vapiano! :) 

FIKAPAUS!

Här sitter jag och finaste Smilla och fikar medans storasyster sitter på möte! :)

PÅVÄG!


Påväg för att möta upp fina familjen Berntsson! :)

OUTFIT FAV.


En personlig outfit-favorit ur mitt arkiv! :)

FRIDAY!

Hej mina vänner! Så var det fredag igen. Härligt med helg! Mådde så märkligt igår, yr och huvudvärk men det tycks vara bättre idag tack och lov. Nu är jag på väg in till stan för att träffa min fina vän Emelie Ohlsson som är i stan och jobbar. Ska bli kul att ta igen den senaste tiden! :)
 
Imorgon kommer Nellie hit till storstan och hälsar på - Då blir det att "stimma" med familjen Berntsson vilket ska bli väldigt kul som alltid! Long time, no see. :) Blir även att planera för vårt kommande möte i Malmö och kanske även planera in ett besök i Göteborg inom kort! Vore väldigt kul.
 

FRAMTIDSMÅL OCH DRÖMMAR.

Framtidsmål och drömmar. Jag tror, eller jag vet, utifrån min egna erfarenhet och personlighet att drömmar och mål är väldigt viktigt. Jag har långt ifrån fått livet serverat på silverfat eller haft någon som gjort jobbet åt mig - Varken när det gäller självförtroende och självkänlska, jobb eller bloggen. Jag har redan, vid 23 års ålder uppfyllt många av mina mål och drömmar (hittills), fått samarbeta med stora företag, plåtats, intervjuats, gått på galor och röda mattor och fått möjligheter som till en början startade som en dröm. Jag får ofta höra från människor ”om jag förändrats som person i och med detta…” – Men för mig har det alltid varit självklart att visa stor tacksamhet och ödmjukhet. Att aldrig tappa fotfästet och glömma bort vem jag är, vart jag kommer ifrån och vilka personer jag har i min omgivning. Jag tror att man kommer längst på det genom livet.
 
Jag får en enormt stor ”boost” av att läsa era uppmuntrande ord, främst i och med mina personliga inlägg det är mitt bevis på att det jag gör faktiskt gör skillnad, att mina ord påverkar, inspirerar och att de betyder någonting för någon annan också. Dessa två kommentarer kommer från mitt inlägg, ”Min resa som bloggare” – ”Du skriver att vem hade kunnat tro allt detta om en kille från Småland och jag kan säga att jag som varit med från början - och längre - aldrig tvivlat. Minns när du la upp första länken till bloggen på bdb och jag bara ”Nu jävlar kommer han gå långt!”. Kram!” följt av denna kommentar… ”Du är så otroligt grym! Du har bevisat att även den som har mycket i sin ryggsäck, inte varit så mycket i andras ögon, men som är lika unik och dyrbar som alla andra, kan gå så otroligt långt! Jag är så glad för din skull, men också tacksam för allt du gett till mig och andra, och kommer fortsätta med! Kram finaste, du är bäst!”.
 
Och jag kan ärligt säga att jag sitter här och läser dessa ord om och om igen och ögonen tåras. Jag har som Hannah skriver i kommentaren ovan enormt mycket med mig i ryggsäcken. Händelser och livserfarenheter jag inte ens önskar min värsta fiende. Inte någon. Man kan dela in detta i tre steg - I stunden, där och då, kände jag mig som den största förloraren – på vägen ändrades min inställning och jag bestämde mig – och ut klev jag som vinnaren. Under alla dessa åren då jag utstått mobbning, att konstant, i perioder varje dag, vara kränkt, hånad och trakasserad, retad, mobbad, så bestämde jag mig för att ”Jag ska minsann visa vad jag går för!” – Inte för att jag känt att jag behöver varken överbevisa mig eller hävda mig gentemot dem, utan för att jag bestämde mig för att jag är så mycket mer värd än att bli behandlad så, jag är så mycket mer värd än att låta dem få definiera vem jag är och när, hur eller OM jag någonsin kommer att duga för någon eller för mig själv. Jag är så mycket mer värd.
 
Kan jag, så kan också du.
#tillsammansdujagvi
 

YOU GO GIRL!

Att lyfta andra människor är enormt viktigt anser jag – Någonting så självklart men som alldeles för ofta glöms bort. Idag är den utvalda personen Clara Henry. Människor väljer istället för att hylla att ”hata”, kränka och trycka ner människor som faktiskt lyckats, människor som vågar gå sin egna väg och istället för att säga ”Jag är så otroligt glad för din skull. Grattis!” så hatar man. För mig är ”hata” ett enormt starkt ord, ett ord jag sällan vill använda och särskilt inte i sammanhang som rör personer jag inte känner eller som gjort mig någonting personligt - Knappt då väljer jag att säga ”hata”. Men det som förundrar mig är det här med offentliga personer... Hur kan man känna sådant hat mot någon du följer via en blogg, en Youtube-kanal, Twitter eller Instagram? Och på tal om hat så tycker jag att ni ska läsa detta inlägget som Clara skrev i sin blogg. Gripande. Tänkvärt. Ärligt.
 
Utan att ha träffats så känner jag spontant – Herregud vilken enormt driven tjej detta är. Här snackar vi en tjej med självdistans, skön inställning till livet och en tjej som faktiskt vågar ta upp ämnen, diskutera de mest naturliga saker men i ett skrattvänligt format. Wow. Imponerande. Kul dessutom att hon intagit VeckoRevyns bloggportal – Min gamla portal. Under VeckoRevyn Blog Awards 2013 sprang jag om Clara och hennes kille (vilket radarpar för övrigt!) i folkhavet och slogs av tanken att jag borde gå fram, men som alldeles för ofta på sådana här tillställningar så ”slits och dras” det i människor till höger och vänster och man får aldrig tillfälle att gå fram. Jag hade helt enkelt bara velat kliva fram och säga ”You go girl! Du är verkligen enormt talangfull. Fortsätt med det du gör!” – För jag tycker att det hon gör är grymt.
 
Vilken kärleksförklaring detta låter som… Haha! Att jag alltid ska svamla så mycket, men ni förstår vad jag menar. Hur som helst, jag avrundar detta inlägget med en av Claras videos och önskar Clara stort grattis till framgångarna hittills och programledarjobbet för Melodifestivalen 2014 på SVTplay. Hur grymt? Galet. Jag säger det jag skulle sagt på Blog Awards här och nu – You go girl! Otroligt kul att se hur du vågar köra ditt eget race.
 
 
Vi är alla människor med känslor. Någonstans i internetvärldens enorma framfart så har även mobbning tagit form och plats även här - Att mobbning endast sker i skolans värld och på arbetsplatser är idag inte längre den verklighet som framför allt dagens unga växer upp i. Internet har blivit ett enkelt sätt för mobbaren att nå sina ”offer” i och med att vi ständigt finns tillgängliga, alla dagar i veckan, tjugofyra timmar om dygnet – Vi har appar i våra telefoner som ger oss pushnotiser och påminner om när du fått en like, en delning, en kommentar eller ett meddelande.
 
Varje dag hängs personer ut i olika sociala media-forum – Allt från Instagram, ASK, Twitter, Facebook och bloggar. Plötsligt har en värld öppnats upp där det inte tycks finnas några som helst lagar och regler. Plötsligt “möter vi” unga killar och tjejer som kommenterar, trakassera och mobbar. Det berättas öppet om åsikter kring utvalda personer – Allt från klasskompisar och skolkamrater till offentliga personer i form av hat, hån, förtal och lögner.
 
Vi har ett lag- och rättssystem som tyvärr inte hänger med och besluten tar alldeles för lång tid att fatta. Polisanmälningar som aldrig får fart och utredningar som läggs ner. Någonstans där känns det som att vi klappar mobbarna på axeln och säger ”Varsågod!” - ”Men så farligt var det väll inte?” det känns nästan som ett ”Det får du vara beredd på här på nätet, skyll dig själv…”.
 
Jag är trött på att det känns accepterat och att kunna ”komma undan” med att ”Ja, men det får du väll ta nu när du är någon?”. Jag är lika mycket människa som alla andra - Men tack och lov så har jag byggt upp en enorm självkänsla och självförtroende i och med mina livserfarenheter och min inställning till livet. Men alla har inte samma förutsättning - Dina ord, dina handlingar kan vara det som gör att en person väljer att avsluta sitt liv oavsett ifall du säger det face-to-face eller skriver det på nätet. Det är fruktansvärt att vi gång på gång och allt oftare möter löpsedlar och tidningsrubriker i stil med denna ”15-åring uthängd på ASK tog sitt liv!”Vad mer krävs för att någon ska se allvaret? Vad krävs för att ämnet ska lyftas och talas om mer flitigt? Vad krävs?
 
I stormen av sociala medier har vi stackars föräldrar som inte har en aning om vad som sker, vart deras ungdomar befinner sig när de sitter där med sina mobiler i händerna och ”knapprar” och jag säger inte att det är lätt att hänga med, men det är viktigt. Viktigt att i alla fall försöka. Det är en svår ”värld” att hänga med i då det gång på gång dyker upp nya sajter, bloggar och forum.

VINTERSKOR.

Invigde mina nya vinterskor från Björn Borg Footwear idag! Så otroligt snygga! :)


LÄGENHET I STOCKHOLM SÖKES!

Jag ber nu om er hjälp! Jag behöver hitta en ny lägenhet i Stockholm. Känner du, en vän eller någon i din familj någon som hyr ut en 1:a eller 2:a i Stockholm? Vänligen tipsa! :)
 
Det är så att jag behöver flytta ut ur min nuvarande lägenhet som jag hyrt i andrahand (då ägaren flyttar tillbaka) senast månadsskiftet april/maj - Men jag kan flytta tidigare om så krävs och jag undrar därför om du kanske vet någon?
 
Om du vet någon, maila mig gärna på detvarmindag.blogg@gmail.com. Alla tips är uppskattade till tusen! Tack! :)
 

SVACKOR.

Ibland hamnar man i svackor, där saker i livet rör till sig eller där man helt enkelt "faller". Så även jag. Ibland krävs dessa dalar för att man ska se allt med nya ögon och uppskatta det man har runt omkring sig. Jag försöker att se alla fantastiska möjligheter som livet har att erbjuda. Jag är en person som älskar livet och allt jag har i det. Jag försöker att vida uppskattning och tacksamhet för livet i de mest vardagliga situationer, men viktigast av allt är mina nära och kära i form av familj, släkt och vänner. Jag väljer att alltid lägga min energi och fokus på de som tillför någonting positivt i min tillvaro och inte på de människor som ingenting hellre vill än att se mig misslyckas eller beter sig illa mot mig. För, hur tufft jag än må ha det mellan varven med människor som försöker att trycka ner mig gång på gång, så tänker jag alltid att det säger SÅ MYCKET MER om dem själva än det någonsin kommer att säga om mig. Jag är jag, och jag duger precis så.

Som person är jag alltid den som lyssnar och ställer upp på alla människor runt omkring mig och lyssnar på deras problem. Hjälper. Ställer upp. Där någonstans glömmer jag alldeles för ofta bort mig själv och mina behov, mina känslor. Mina föräldrar får ofta påminna mig om att jag måste sätta mig själv och mitt egna välmående i första hand. Att det faktiskt är okej att ibland säga ifrån, att säga att man har tillräckligt mycket med sig själv just där och då. Tänk på det.

LÄSARE

Vad goa ni är, mina fina läsare! Så kul att träffa er idag! Ni sätter verkligen guldkant på tillvaron. :)

LÄSARE PÅ STAN.

Träffade precis denna supersöta läsaren här i Gävle! Blir så glad av att träffa er! :) 

@ GÄVLE

STAN @ GÄVLE


Nu in till stan! :)

KAFFE I VÄNTAN.

Tar en efterlängtad vaniljlatte på Centralen i väntan på tåget till Gävle! :)

ÅKER TILL GÄVLE IDAG!

Idag åker jag till Gävle och stannar över helgen! Hoppas att vi ses på stan imorgon - Kom fram och säg hej i sådana fall! :) Bilderna nedan är från när jag varit i Gävle tidigare och träffat fina läsare på stan.
 

ME, MYSELF & I

 
Bild från min Instagram @detvarmindag
 
Just nu håller jag på att skriva på ett nytt, personligt inlägg om hat. Sedan är det dags att packa ihop en weekend-bag, imorgon eftermiddag bär det av till Gävle över helgen! Kul! :) Hoppas på att träffa någon eller några av er där denna gången också. Alltid lika kul. Så, stan på lördag står på schemat!

MÖTE I MALMÖ

Det är mäktigt att se hur allt arbete ger belöning! Att få cred från- och bli kontaktad av stora företag och profiler som tror på det arbete man gör och ser en positiv utveckling. Att få höra från nära och kära, okända, bloggläsare och fans att de tror på en är så enormt drivande. Just nu planeras ett möte med ett företag i Malmö inom de närmaste veckorna tillsammans med min fina vapendragare Nellie - www.nellieberntsson.se. Så spännande!
 

LÄSVÄRT.

Jag tycker att alla ska ta sig tiden att KLICKA HÄR (länk) och läsa inlägget.
 
 
Min tatuering. Family first.

MIN RESA SOM BLOGGARE

Det här med bloggar. Jag anser, och säkert flera med mig att det nog är vår tids största mediala fenomen. Håller ni med mig? När jag startade min blogg 2008 hade jag inga som helst förväntningar eller förhoppningar. En blogg var bara en blogg. Jag ville hitta ett nytt forum, efter att ha varit en flitig användare av Bilddagboken, en ny plats att publicera bilder och att dokumentera min vardag i ord, bilder och möjligheten att skriva längre texter. Snabbt märkte jag hur min blogg pratades om här och där, varje inlägg kommenterades flitigt (idag har vi tyvärr blivit alldeles för bekväma för att ta oss den tiden, de flesta läser utan att kommentera) och uppmärksamhet riktades till att en kille börjat blogga! Vi var väldigt få då.
 
Tiden gick och jag började få förfrågningar från företag, tidningar och diverse fotograferingar. Plötsligt hade bloggen blivit någonting mer än jag kunnat tro och förstå. Därefter har bloggandet rullat på - Idag är några av vår tids största bloggare stora förebilder, designers, sitter med egna företag och märken av olika slag och samarbetar med några av Sveriges, och till och med världens, största företag och har sin blogg och projekten runt omkring som ett heltidsjobb. Vi snackar inspirationskällor. Vem hade egentligen kunnat tro det?
 
Under min resa som bloggare har jag bloggat på flera olika spännande portaler, testa mina vingar och samlat ihop en trevlig publik. Jag har jobbat mig hit från ingenstans. Återigen, jag utmålar inte mig som en "kändis" utan det jag menar är att utifrån från ingenting alls så har detta endå blivit någonting. Bloggen och allt runt omkring den. Häftigt! Jag var under 1,5 år VIP-bloggare för en av Sveriges största tidningar, VeckoRevyn. Jag blev utvald att sitta med i Mode Juryn och fick en helsida med "Jakob Andersson testar", ett test av mobiltelefoner för ett nummer, jag blev dessutom tillfrågad och utvald som en av fyra killar i "Killpanelen" - En återkommande helsida varje månad i VeckoRevyn-tidningen. Kul! Fantastiskt kul. Bloggen har under dessa år hunnit vara nominerad till "Årets Blogstar" på Sveriges största bloggpris - VeckoRevyn Blog Awards och i och med min nominering gjorde jag även en TV-intervju för tv-kanalen TV400 (se videon nedan) och nomineringsvideon för kategorin visades under reklampauserna på tv.
 
 
Bloggen har dessutom nominerats "Sveriges nästa stora modeblogg" av Kanal5.se. Min klädstil har uppmärksammats som "Global Trends" i en stor modetidning i Asien. Blivit kontaktad av företag som jag aldrig trodde skulle varit möjliga och i och med fått erbjudanden om spännande projekt och deltagit vid fantastiska events. Jag har varit ansiktet utåt för ett klädmärke och mycket mer. Wow!
 
Allt detta har jag byggt upp med två tomma händer, med hjälp av en dator. En kille som hela livet, fram tills för ett år sedan växt upp och bott i en liten stad i Småland, Västervik. Vem hade kunnat tro det? Tiden har rullat på - Åren har gått och jag har fått göra otroliga många fina saker. Det är när man tänker efter och skriver ner några av alla saker som man faktiskt inser vad mycket fint man fått möjligheten att göra! Så, så tacksam.
 
Vilka möjligheter man kan skapa genom att bara våga vara sig själv. Att våga vara jag. En av de största saker med denna bloggen är att jag har fått möjligheten att dela mina ord, tankar, upplevelser och känslor med tusentals unga, fått äran att bli en förebild för någon och träffat läsare på stan som kommer fram alldeles skakiga och frågar om en bild, en kram eller att få växla ett par ord. Det är enormt stort för mig och någonting jag aldrig riktigt kommer att kunna ta in. Ett ord - Wow!

JOFAMA JEFFREY SUEDE

Någonting jag ser fram emot varje vår- och höstsäsong är Jofamas nya kollektioner. Jag, som ni säkert redan vet, älskar ju jackor kan aldrig få nog av dom. :) Jackor är det plagg jag tittar på först varje säsong från alla favorit märken och kedjor! Denna jacka är min personliga favorit från SS14. 

Vilken av dessa två versioner av JOFAMA ″Jeffrey Suede″ tycker du är snyggast - Navy-blå eller beige?
 

LONDON GRAMMAR - WRECKING BALL

Wow! London Grammar har gjort en helt fantastisk cover av Miley Cyrus låt "Wrecking Ball". Klicka här nedan och lyssna och njut! Örongodis. Om ni frågar mig så gör sig denna låten, texten och hela känslan så mycket bättre i en lugn version som denna.
 
Godmorgon fina ni! Vad säger man egentligen...? TACK snälla ni för all kärlek ni ger. Igår, i och med detta inlägget så fick jag mailet ni kan läsa här nedan. Finns inga ord. Och era kommentarer? Jag kan bara säga - Ni gör mina dagar! Jag önskar så gärna att jag kunde träffa er alla - Få ge er en stor kram och prata med er.
 
″Hej Jakob! Började skriva i kommentarsfältet, men märkte att det jag hade på hjärtat var lite för mycket för att skrivas där. Det var ett tag sen jag skrev och ville bara uppmuntra dig lite. Jag tänkte skriva lite varför jag följer dig på bloggen och instagram. Det är för att jag tycker du är en sån sjukt go och härlig kille. Du har hjälpt mig med så mycket. Att våga stå för den jag är och verkligen skita i vad alla tycker. Men också med andra saker. Du är en sån godhjärtad person och att du vågar berätta om din barndom och andra saker som kan vara svårt att ta upp får mig att se upp till dig. Du är så stark!
 
Åh, vet inte hur många gånger jag har sagt att jag måste få träffa dig. Ge dig en stor kram och prata ut har jag längtat efter länge. Det måste hända under det här året! Att du visar att det kommer bli bättre efter svårare tider får mig att våga stå för det jag tycker och inte vara rädd för att andra ska trycka ner mig. Och jag kom på att jag nog inte skrivit något om dina tankar om att åka runt till skolor med föreläsning. Eller så kanske jag skrev det nån gång. Men jag tycker verkligen inte du ska släppa den tanken. Den skulle vara så grym och många skulle få så mycket utav det! För det finns många som behöver höra just det du har gått igenom, få tips hur man orkar och få ett bättre självförtroende. Och få veta mer om just mobbning! Jag tror på dig Jakob! Jag älskar dig och din personlighet så mycket. Hoppas du har en fortsatt bra dag, och du, du gör skillnad för så många. Du har gjort skillnad för mig. Tack finaste Jakob för att du finns. Kärlek till dig bästa du. Kram.″
 

VEM HADE KUNNAT TRO...

Om någon frågat mig för några år sedan vart jag skulle befinna mig idag så hade jag aldrig, inte i min vildaste fantasti kunnat tro detta. Att jag dag efter dag ska få skriva, inspirera, motivera - Och jag hade aldrig kunnat tro att JAG skulle vara någon annan människas förebild. Idag skriver ni fantastiskta mail och kommentarer och tackar för att jag finns där - Och jag vill tacka för att ni finns. Den tacksamhet och glädje jag känner för att jag får göra detta är så svår att beskriva. Vilket enormt driv det gett mig, vilka kontakter jag skapat och vilka vänner jag träffat under denna resa.
 
Jag har fått frågan flera gånger om att anordna läsarträffar och läsarfikor. Men vet ni - Jag har så svårt att "ta in" att någon skulle komma till en utsatt plats och tid för att få träffa mig, därför har det inte blivit av. Jag tycker att det är så himla fint att träffa er i verkligheten när ni vågar och tar mod till er att komma fram och jag pratar på i massor - Som alltid. Jag är inte den personen som går omkring och tycker att jag är en "kändis". Jag är jag. Och visst, jag blir igenkänd på tunnelbanan, på stan, i affären och på fiket men det är ingenting jag låtit "stiga mig över huvudet" eller som gjort mig till en annan person - I alla fall inte på ett negativt sätt. Det har snarare skapat en starkare och bättre version. Vad vill jag egentligen säga med detta inlägget? Jo... Tack. Tack för att du finns. Tack för att du tror, stöttar, kommenterar och delar mina ord. Kärlek till er!
 
Nu undrar jag...
Vad är det som gör att du följer min blogg/Instagram?
 

BOKADE PRECIS...

Bokade precis biljetter till Gävle i helgen! Ska bli kul att komma dit igen och hälsa på fina Lisa. :) Har haft en väldigt lugn dag. Har bara tagit de lugnt, tittat på film och lagat god middag. Skönt och välbehövt! :)
 

MIDDAG @ FRIDAYS

 
Igårkväll mötte jag upp dessa två fina människorna - Christos och Vanessa på Östermalms tunnelbanestation för att gå och käka på Fridays Stureplan. De ville bjuda mig på middag och goda drinkar som en försenad födelsedagspresent! Så fina.
 
 
Vi åt supergod mat och under kvällen hördes många sånger för gäster som fyllde år - Plötsligt börjar det spraka och lysa upp och jag är precis på väg att säga ″men herregud, hur många är det som fyller år här idag? :)″ när jag inser att personalen kommer smygandes bakom mig och börjar sjunga ″Ja må han leva...″ och bjöd oss på denna glass dränkt i oreo-kex, choklad- och kolasås. Så överraskad! Så gott.
 
 
Vi promenerade sedan via Biblioteksgatan mot t-centralen och tog en massa bilder för att smälta maten och njuta av ett kvällsvackert Stockholm. Som jag älskar den här staden. Tack fina vänner för en fantastiskt fin lördagskväll!

”VAD TYCKER DU OM...?”

Mobbning. Vad är egentligen mobbning? Vem kan avgöra vad som är okej, och vad som inte är okej? Uppenbarligen räcker inte ”sunt förnuft” till - Då hade detta problemet aldrig existerat. Det går inte längre att gömma sig bakom ursäkter som ”Jag visste inte…” - ”Jag trodde inte…”. Vi måste stå för våra handlingar, det vi gör, oavsett ifall de sker i det verkliga livet eller här - På nätet. Alla dagar i veckan, för all framtid. I dagens samhälle är ett stort samtalsämne bloggar och bloggare. Miljontals människor inspireras varje dag och några av vår tids stora förebilder finns just här. På nätet. Vi kollar Instagram flera gånger i minuten - Går igenom hashtags, gillar och kommenterar. Vacka ord. Hemska ord. Hot. Kränkningar. Förtal. Mobbning. Aldrig har unga varit så tillgängliga som nu, dygnet runt. ASK svämmar över med sexrelaterade frågor, hot, förtal. Människor hängs ut med namn och elaka kommentarer. ”Vad tycker du om...?” följt av ett långt utlägg, förtal, lögner och elakheter är en vanlig syn på dessa konton.
 
Jag har fått höra… ”Men så illa var det väll inte Jakob? Eller?”… ”Oj, jag trodde inte att det var så allvarligt?”… ”Jag upplevde det aldrig så…” - Precis. Du upplevde det aldrig så. Men jag gjorde. Jag som utsattes. Faktum är att det är precis där vi måste fokusera - På hur de utsatta personernas upplevelser och känslor. Hur kan de säga att ord som - ”Din jävla bög!”, ”Titta på han, fy fan vilken tönt, öh! Du! Bög! Äckel!”, ”Kolla hur han ser ut! Kolla på han! HAHA!”. Hur kan dessa ord inte vara nog för att någon ska reagera? Någon? Hur kan flygande suddgummin, pennor och ben som försöker fälla dig inte vara tydliga tecken? Jag har fått rykten spridda om mig. Jag har blivit kränkt. Jag har blivit trakasserad. Jag har utsatts upprepade gånger - Under flera års tid. Mina tre år på högstadiet skulle jag summera med ordet - Mobbning. Aldrig har det varit så illa som det var då. Det var även där och då bestämde jag mig för att vinna. Aldrig skulle jag låta dom vinna över mig, få mig att ändra på mig. Aldrig. Jag bestämde mig för att ta kampen för min rätt, allas rätt, att bara få vara ”jag”. Jag vann.
 
 
Bilden hittade jag i Nellies inlägg - Läs det här.
 
Vi, alla, måste inse att skitsnack, kränkningar, falska rykten, elaka kommentarer, hot - Allt det och mycket mer faller in i kategorin mobbning. Allt det är en aktiv handling, ett val av den som utsatt en annan person och det ska de också få stå för. Alltid. Mobbning är ett av de ämnen i skolan och på nätet som jag vill och ser behöver att lyftas mer. Det går inte att skicka ut några undersökningar om året, prata lite löst om det på slutet av en termin och utse någon till ”Årets klasskompis”. Det är en fin sak, men vilken nytta gör den egentligen? Det går inte att ta ut en organisation som väljer att prata om undersökningar och forskning, siffror och statistik istället för att inspirera, motivera med verklighet - Idag behövs levande exempel, förebilder som pratar om ämnet. Föreläsningar. Någon eller några som skapar en diskussion. Tankar. Känslor. Människor som inspirerar. För hur många är vi egentligen som någon gång svarat på skolans klassiska enkätundersökning ”Hur trivs du i skolan?” och svarat ”Mycket bra.” fast att verkligheten egentligen är tvärtom - Av rädsla, skräck och skam vill man inte erkänna det för sig själv.

FILMTIPS?

Det blir en lugn hemmakväll för mig idag, tänkte slänga mig på soffan och titta på en film. Har du några förslag? Vilken är din favoritfilm? Tipsa mig! :) Fler inlägg på bloggen kommer, så håll er uppdaterade. Ett personligt inlägg kommer upp om ett tag!

TREDJE HJULET!

Jakob "Tredje hjulet" Andersson är tillbaka! Kan inte sluta att tycka att dessa bilder är rätt roliga endå, vi skrattar lika mycket varje gång! Detta är den hårda sanningen med att alltid vara tredje hjulet - Det ska pussas och gullas var tredje meter... Haha!


NYPER MIG SJÄLV I ARMEN.

Det finns någonting som jag inte kan säga och nämna nog många gånger - Och det är den enorma tacksamheten över att ni dag efter dag stöttar, mailar, kommenterar och finns där! Ert stöd är guld värt. Att ni hänger med mig i vad jag gör. Tack! Tack snälla ni!
 
Det är gulligt att se hur ni blir alldeles fnittriga när vi råkar mötas på stan någonstans, hur ni tisslar och tasslar men framför allt blir jag extra glad när ni stannar mig, vågar komma fram, växla några ord, kramas och ta ett par bilder tillsammans. Så overkligt, man glömmer liksom bort ibland att det faktiskt är människor som läser och inspireras av mina ord. Tänka sig att detta skulle hända mig. Nyper mig själv i armen. It's real. Det hade jag aldrig kunnat tro, men jag vill att ni ska veta att jag är väldigt tacksam!
 

#SKICKAVIDARENÄTKÄRLEK

Igår postade jag en bild på Instagram och bad er att @-tagga någon eller några som betyder mycket för dig och skriva några väl valda ord. 1350 personer har hittills gillat bilden och över 145 kommentarer! Wow. Så otroligt fint att sitta och läsa igenom era fina ord som ni skrivit till varandra. Nätet behöver ha mer kärlek!
 
 

YOU TELL ME.

Hjälp mig! Vad vill ni läsa och se mer av här i bloggen?
Jag behöver inspiration.
 

@ STAN

Med min fina vän Linda på stan! 


NU - STAN!

På väg in till stan för att träffade min saknade vän Linda! :) Ses på stan!


NOBE ALOEVERA

Finbesök idag på kontoret! DanielParis kom förbi en sväng och levererade den nya drycken Nobe Aloevera som lanserades igår och pratade en stund - Väldigt trevligt! :) För den som undrar så är min personliga favorit, Golden Kiwi. 


2014

Jag tror att 2014 kommer att bli ett fantastiskt år - Om vi alla jobbar för att det ska bli just det. Fantastiskt. Ingenting kommer gratis här i livet, jag har tagit många hårda smällar för att stå där jag är idag, vara den jag är idag. På väg dit har jag aldrig tvivlat, varje dag har varit värd sin kamp under de svåra åren för att få befinna mig här. Jag har tillsammans med er byggt denna blogg, fått möjligheten att göra min röst och historia hörd för människor - Tusentals unga människor, tjejer och killar som behöver veta att de inte är ensamma. Behöver höra att våra liv inte är byggda på rosa moln och att vi föddes med silversked i munnen. Vi har kämpat. Jag har fått bekräftat att mitt driv och min livshistoria inspirerat flera av er att ORKA ta kampen! Den känslan är obeskrivlig. Så stort. Så fint. För tro mig. Kan jag, så kan också du. Det står jag fast vid och jag säger det om och om igen.
 
2014 kommer jag tillsammans med alla enormt viktiga människorna i mitt liv att göra till ett så bra år som bara tänkas kan! Bland annat håller ett nytt, spännande projekt med initiativet #inteokej, fina Nellie och mig på att planeras och ta form - Vi håller alla tummar och tår för att detta ska bli verklighet men än kan mycket hända och därför kan vi inte säga mer än så. Men så snart alla personer är på plats och tillbaka på sina jobb igen efter ledigheten så kommer det att fortsätta planeras och diskuteras. Spännande! Jag ser fram emot vad vi kan tänkas göra med vår framtid och detta året. Wow!
 
Visa att du inte tänker stå bredvid och låta andra människor kränka och kränkas på nätet genom att göra som jag och Nellie och säg #inteokej till näthat!
 

1 JANUARI 2014

Första dagen på nya året och som ett år äldre - Det känns "konstigt" att skriva 2014. Hur som helst, just nu sitter jag på bussen från Västervik på väg hem till Stockholm! :) Ville bara kika in här på bloggen och säga hej! 

RSS 2.0