HAN ÄR MIN STORA KÄRLEK

Om tolv dagar är det exakt ett år sedan han kom in i mitt liv och under detta året har så mycket hänt - på både gott och ont - men aldrig har så mycket känts så rätt, så naturligt, så självklart. Han gör någonting med mig som jag inte kan förklara med ord. Läskigt men också något utav det absolut finaste jag upplevt. Jag som alltid varit den där personen som känt att jag alltid kommer att leva som singel, inte för att jag ville, utan för att jag trodde aldrig att den där fantastiska kärleken som alla pratade om skulle hända mig. Det var lite som om det inte skulle vara gjort för mig och med tiden blev jag helt okej med den tanken. ”Jag klarar mig själv”.
 
Med en ärrad själ efter att gång på gång blivit sårad och ”trampad på” genom min uppväxt så har varje svek gjort det allt svårare för mig att öppna upp och släppa in nya människor i mitt liv. Inte minst på ett så personligt och utlämnande plan som kärlek är. Ett tag var det för mig otänkbart. Jag kände bara ”Aldrig”.
 
Men så en dag händer det… Efter alla år som människor sagt ”det kommer att komma när du som minst anar det…” och jag alltid rynkat på näsan och sagt ”Mmm… Eller inte.” så måste jag nu erkänna att jag hade fel. Dom hade rätt. Det kom när jag som allra minst anade det. Där fanns han, killen som är som handplockad ur mina drömmar – Klyschigt jag vet, men det är sanningen. Det är precis så det känns. Plötsligt står jag där med hjärtat i handen och säger ”Varsågod, jag ger det till dig nu. Lova att vara rädd om det.”, plötsligt blir jag sårbarare än någonsin och på samma gång känns det som om jag svävar på moln, allt är bara som ett rus. Ett rus av känslor. Plötsligt känns det som om vi behöver vara två för att jag ska kunna andas, två för att jag ska känna mig hel, plötsligt är vi två som delar på framtiden som tidigare bara var min egen, plötsligt är vi två i mitt liv, i mina val, i mina drömmar, plötsligt är det inte längre bara ”jag” utan ”vi”. Idag är det där ”vi” för mig otänkbart att leva utan.
 
Han är den där personen som alltid lyssnar, han som analyserar och väger för- och nackdelar, han som berättar hur stolt han är över mig, han som pushar och peppar mig, han som fortfarande blir lika irriterad på mig varje gång jag pussar honom mitt i en mening och säger ”hallå, jag pratade ju faktiskt!” och sedan ändå inte kan hålla sig från att skratta, han som ser på mig så fort något är fel, han som tycker om att lyssna på när jag pratar jobb, han som är den första att erbjuda en hjälpande hand och support när jag som allra mest behöver det, han som fått vara mitt emotionella bollplank dagar då allt känts hopplöst och jag gråtit, han som har ett leende och en smilegrop som får mitt hjärta att slå dubbelslag, han som ger mig fjärilar i magen gång på gång, han som fått mig att spendera alldeles för många, alldeles för långa nätter med att prata om allt mellan himmel och jord, han som skrattar åt mina sjuka historier och knäppa humor, han som pussar mig i hela ansiktet på morgonen, han som jag stolt skryter om på släktmiddagar, på jobbet, till nya bekantskaper. Han. Han vars famn gör mig lugn, han som gör mig trygg, han som ser på mig på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt. Idag vet jag vad kärlek är tack vare honom och han är min stora kärlek! ♥ 
 
Tänk att det skulle ta 25 år innan jag hittade honom, men väntan har varit värd varenda sekund – för just nu lever jag, just nu njuter jag av varenda sekund som jag får vara hans.
 

DRÖMMEN OM ATT FÅ SKRIVA EN EGEN BOK

Insåg för ett tag sedan hur mäktigt det skulle vara att en dag få skriva en egen bok. En självbiografi. En bok med målet att stärka barn, unga och/eller vuxna som befinner sig eller har befunnit sig i en liknande sitaution som jag.
 
Någonting jag märkt är det enorma tomrummet som behövs fyllas när det kommer till just ämnet mobbning och då menar jag inte bara tomrummet i sociala medier utan överallt. Så många mail och kommentarer jag fått genom åren från unga människor som tackar för att jag delat min historia och för att det fått dem att inse att de inte är ensamma och alla föräldrar som hört av sig och tackat för att deras barn haft mig som förebild när det varit tufft. Det är något av det största jag fått höra. Att vara en förebild.
 
Idag vet jag vad jag saknade där och då... Jag önskar att det funnits en bok eller en blogg (fanns dock inte alls då) där jag kunnat hämta styrka, någon som gått igenom liknande sitautioner som jag gjorde då, och där jag för en stund bara kunde få känna att jag inte var ensam och att jag duger precis så som jag är.
 
Jag tänker mig lite som mina personliga texter jag delat genom åren här på bloggen, detta skulle vara en bok om - Allt från drömmar, tonårstid, mobbning, utanförskap, att växa upp i en småstad, att våga sticka ut, att orka ta kampen för att bli accepterad för vem du är, mitt jobb, sociala medier. Ja, det är faktiskt en dröm jag har. Att en dag få skriva ”En bok av Jakob Andersson. Wow.
 
 
En printscreen från när Stiftelsen Friends delade min historia på sin Facebook-sida. Läs här!

FRIENDS

 
Läs min historia här!
 
I onsdags delade Stiftelsen Friends min historia på deras Facebook-sida och responsen har varit enorm! Jag är rörd över alla fantastiska meddelanden, mail och kommentarer som kommit efter att min story publicerades. Wow! TACK! Det är när jag ser denna responsen som jag inser hur gärna jag önskar kunna komma ut och föreläsa fler gånger för unga och föräldrar, dela min historia i hopp om att inspirera och stärka de som befinner sig eller har befunnit sig i liknande situation och behöver höra att de inte är ensamma. Jag säger det igen - Kan jag, kan du.

ATT NÅGON FAKTISKT KAN ÄLSKA MIG...

Det händer någonting inom mig varje gång någon lyfter och pratar om ämnet mobbning. För mig har det under en så lång tid varit en så stor del utav mitt liv och vardag. När jag tänker tillbaka på min skoltid så önskar jag att jag såg majoriteten av den tiden fyllt av ljusa och roliga stunder, men för mig har verkligheten aldrig varit sån. Varje dag, år efter år har bestått av en ständig kamp för rätten att få göra det jag vill, klä mig som jag vill, se ut som jag vill men också för att bli accepterad för den jag är.
 
Nånstans under högstadietiden kom jag till den där punkten som jag så många gånger pratat om. Jag hamnade i det där fruktansvärda vägskälet som jag aldrig ens önskar min värsta fiende. Valet kring att ta kampen eller ge upp. Att orka eller att inte orka. Att välja livet eller att avsluta på något sätt. Där och då, i den hemska och mörka tanken hände någonting inom mig. Det var som om någonting inom mig, som jag än idag inte riktigt kan sätta ord på, tändes - En eld som sedan blev till en glöd som än idag hänger med mig i ALLT jag gör. Kanske är det just detta man brukar kalla för kämparglöd? Vad man än väljer att kalla den så är det just den glöden som får mig att vilja prata om min historia, dela min tankar och känslor öppet i hopp om att inspirera. Den där glöden som får mig att inse hur viktigt det faktiskt är att prata om mobbning öppet och ärligt för, som i mitt fall, mitt i denna sociala media-bubbla så finns det en skev bild av att allt alltid är och alltid har varit ”rosa och fluffigt”, att jag, vi, skulle ha surfat på en räkmacka genom livet och fått allt serverat på ett silverfat. Och jag vill inte vara den personen. Jag är inte den personen. Jag vill visa att jag kämpat mig dit jag är idag - Inte nödvändigtvis med fokus på mina sociala medier och jobb utan snarare alla dessa år av fruktansvärd mobbning. Alla dessa sår” inombords som idag blivit en form av ”ärr” och som jag på vägen fått lära mig att leva med, och som också är en så stor del av min livshistoria som bidragit till den person jag är idag.
 
Många frågar mig, så även jag själv, om jag kan känna att jag på något sätt lider utav mobbningen såhär i efterhand - Om det på något sätt satt ”käppar i hjulen” eller blivit ett hinder för mig i olika sociala sammanhang eller bara det faktum att våga tro på mig själv. Faktum är att jag fram tills för ett tag sedan alltid sagt nej, för jag har alltid lagt mitt fokus på att ALDRIG låta ”dom” få mig tvivla på min egna duglighet, att jag kommer att bli något eller låta ”dom” säga till mig hur vida jag får vara på ett visst sätt eller inte. Dessa motgångar har på något underligt sätt blivit mitt bränsle för att ta mig framåt och kämpa. Men...
 
Jag tror inte att någon människa går igenom en sådan här sak utan några som helst ”ärr” i själen. Idag ser jag att det satt ett ärr i mig som jag har svårt att tacklas med och som jag verkligen fått jobba hårt med för att lära mig att leva med och förstå mig på. Nämligen att förstå att någon faktiskt kan älska mig. Att någon faktiskt kan falla för mig på ett kärleksmässigt sätt. Det är som först på senare år som jag insett att detta är en effekt av den mobbningen jag gick igenom under många, många år. Jag har så svårt att känna tillit till nya människor, men framför allt att våga släppa någon nära och bli kär. Idag är jag 25 år gammal och kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig varit riktigt kär. Ni vet, sådär upp över öronen kär. Jag har aldrig haft ett riktigt flick-/pojkvänsförhållande för innan någon relation nått fram dit så har jag backat. Avstyrt. Förstört. Varför? Jo, på grund av rädslan för att bli sårad som så många gånger förut. Detta är ingenting jag skäms för, men det har varit ganska tufft att på något sätt erkänna för sig själv att det är okej att ha dessa ärr - Att detta är en anledning till varför jag faktiskt har svårt att se att någon kan se mig på ”det där” sättet. Att tvingas inse att deras ord och handligar gjort ett avtryck på min person. Men det är så viktigt att våga erkänna och inse att det är viktigt att lära sig att leva med dessa ärr, att jobba för att det ska bli bättre - Vilket nu är någonting jag gör. Jag försöker hela tiden utmana mig själv, lära mig se sådana signaler och förstå att ”Jakob, någon kan tycka om dig!”. För några kanske detta låter jätteluddigt och oklart, men jag skäms inte för att prata om det. Jag vill prata om det. Jag vill utvecklas, jag vill lära mig. Men, jag vill också att någon som känner igen sig ska känna... ”Jag är inte ensam.”.
 
En sak är säker, idag vet jag, ser jag, hör jag hur mycket detta ämnet behöver pratas om. Jag anser att det måste få mer tid i medierna - Både i sociala medier men också i de gamla traditionella medierna så som tidningar och TV. Jag vill att ämnet mobbning ska få riktig mediatid mer än när någon valt att avsluta sitt liv till följd av den. Jag vill att medierna ska kunna vara ett medel, en kanal, för att kunna förebygga detta. Att vi som varit utsatta får möjligheten att göra våra röster hörda, att få dela våra historier i hopp om att kunna stärka andra. Kan jag, kan du. Det blir bättre.
 
För om det är någonting som gör mig arg, ledsen och frustrerad så är det just detta. Att vi idag 2016 fortfarande läser att unga människor väljer att avsluta sitt liv till följd av mobbning. DET är någonting jag aldrig kommer att kunna acceptera eller blunda för, för det är så många unga människors verklighet. Sedan jag startade mina sociala medier och började dela min historia så har jag blivit allt mer säker på att jag måste göra det. Inte för att det är ett krav, utav för att jag någonstans inom mig känner att det är just detta jag vill använda min historia till. Att inspirera, motivera och vara en sorts styrka för andra som befinner sig eller har befunnit sig i samma situation. Ända sedan första dagen, och än idag, tänker jag Om jag kan hjälpa eller inspirera en enda person så har jag fått min revansch och vunnit min kamp!.
 
Lyssna på veckans personliga och känsloladdade poddavsnitt här!
”Är ni ihop”-podden finns även i Podcaster-appen i din telefon och på iTunes.
 
 
Jag undra ibland hur livet hade sett ut om denna 6-åriga kille vetat hur livet skulle bli...
Det var ungefär här allting startade.

ÖVER 200,000 LIVETITTARE!

 
I torsdags gick årets upplaga av Guldtuben 2016 av stapeln på Cirkus här i Stockholm och som ni kanske sett i mina sociala medier så fick jag det ärofyllda uppdraget att vara röda mattan-reporter i livesändning på Splay Sveriges Youtube-kanal under den 1,5 timme långa förshowen. Jag pratade med härliga fans som köat i flera timmar och en massa härliga Youtubers och hade godisregn. :-)
 
Denna sändningen höll jag tillsammans med fantastiska Sara (SaraSongbird) och Adrian (från Dunderhumor) och vi hade sååå kul hela dagen och kvällen! Så mycket skratt och pepp! Jag är så överväldigad över all den fina responsen jag fått för mitt jobb på röda mattan. Säger det igen - TACK så fantastiskt mycket! Jag är rörd. Och det är heeelt galet att livesändningen sågs av över 200,000 livetittare. Magiskt!

”SUCCÉBLOGGAREN FRÅN VÄSTERVIK”

 
Hej kära ni! Ny dag, nya möjligheter. Måste ju visa er detta... :-) I måndags kom ett nytt nummer av bilagan/tidningen ”Shopping i Västervik” ut och i tidningen finns en helsida med en intervju med mig om bloggen, Youtube-kanalen, podden, min uppäxt m.m. Så, bor du i Västervik så har du förmodligen fått ett exemplar hem i brevlådan.
Foto: Olle Sporrong/Expressen 
 
Grymma Alexandra på Omtalat.nu har gjort en intervju med mig som finns att läsa här!

1 FEBRUARI – EN DAG MED MÅNGA KÄNSLOR.

Idag för 14 år sedan var jag 11 år gammal. Idag för 14 år sedan visste jag inte att 1 februari skulle komma att bli en utav de värsta dagarna i mitt liv. Det är med en viss klump i magen och tryck i tårkanalerna som denna dagen gör sig påmind varje år. Jag försöker att varje år göra denna dagen så bra som möjligt, jag kommer på mig själv att ibland tänka att det efter 14 år inte längre är okej att vara ledsen. Men det är okej. Det är okej att vara ledsen. Det är okej att ibland känna sorg och saknad oavsett hur lång tid det gått, bara man kommer ihåg att leva lite däremellan också.
 
Idag för 14 år sedan förlorade jag hastigt min morfar. Jag minns än idag hur han luktade och känner ibland doften svepa förbi i ett rum, kanske är hans sätt att visa att han är närvarande? Att han är med oss. Jag väljer i alla fall att tro det. Att han på något sätt vakar över oss, att han finns med oss fast att vi inte kan se honom. Jag minns hans perfekta och välkammade gråa hårsvall, hans rossliga röst och hur hans skäggstubb alltid stack mig på kinden när han kramade om mig. Ena dagen där, andra dagen borta. Sedan dess har jag insett hur viktig varje dag är, hur viktigt det är att vara tacksam för varje dag som går och aldrig ta livet förgivet.
 
Jag minns att jag alltid stod ute i trädgården och väntade när jag visste att du och mormor skulle komma på besök. Jag minns att jag såg er röda bil längst bort i korsningen när ni svängde in på vår gata. Jag stod som fastklistrad vid staketet i extas, skuttandes och vinkades när ni kom körandes. Mormor med sina perfekta gråa lockar, du med dina pilotformade glasögon och välkammade gråa hårsvall - Du bakom ratten, mormor vinkades med ett stort leende bredvid. Du gjorde aldrig onödigt väsen av dig. Du sa inte någonting i onödan, men i dina kramar kände man allt det som du egentligen ville ha sagt. Hemma hos er lagade mormor sin magiska mat - bäst av allt var hennes gräddsås, kokta potatis och hemmagjorda köttbullar med lingonsylt.
 
Idag 14 år senare så inser jag att det finns så många människor jag önskar att han fått träffa och så många tillfällen jag önskar att han skulle varit med fysiskt. Älskade morfar, idag tänker jag på dig extra mycket.
 
Jag saknar dig ♥

PERSONLIGT

Jag fick ett önskemål utav en fin läsare som heter Julia om att re-posta ett utav mina personliga inlägg. Jag tycker att det är så kul att höra att vissa av er sitter och bläddrar tillbaka och läser i mitt arkiv. Inlägget nedan publicerade jag den 26 februari 2013, då hade jag bott i Stockholm i bara några månader.
 
De senaste månaderna har för mig handlat om en tid för förändring. I och med min flytt hit till Stockholm så är det så många bitar i mitt livspussel som fallit på plats, som hittat precis den där platsen som gör att pusslet blir fulländat och så även jag. Jag känner mig äntligen hel då jag alltid varit den där killen med stora drömmar och visioner, den där killen som aldrig passat in i småstadens normer, den där killen som alltid fallit utanför alla ramar och oskrivna reglar, alltid varit han som inte bryr sig det minsta om hur det går för elitseriens alla lag, vem som möter vem i champions league och alltid varit han som gått sin egna väg. Mitt liv, och mina drömmar har tidigare känts som om de funnits spridda på hundra olika små stationer och delmål och det känns nu som om att alla dom möttes. Här. I Stockholm. Likt t-centralens självklara sätt att binda ihop Stockholm. Jag har insett saker om mig själv som fått mig att se livet på ett nytt sätt.
 
Jag har träffat nya människor som ser mig för den jag är. Jag har fått se vad riktig vänskap är. Jag har för första gången träffat personer som tagit mig med storm och seglat rakt in på sin rätta och alldeles självklara plats i mitt hjärta. Jag har träffat personer som skrattar åt precis samma saker som jag. Jag har träffat människor som kryper upp i min famn och säger ”Gud vad jag har saknat dig Jakob” och verkligen menar det. Jag har blivit sviken, stampad på, lurad, hoppats på saker som aldrig kom att bli av. Men jag har också lärt mig att säga ifrån, insett att det faktiskt är helt okej att säga nej till både erbjudanden och människor. Att faktiskt plocka bort de där personerna som hjärntvättar dig in i falska förhoppningar och som sedan spottar dig i ansiktet när du som allra mest hade behövt det där telefonsamtalet eller något så litet som ett enkelt sms - Som en person skrev till mig för ett par dagar sedan: "Man kan aldrig ha så mycket för sig att man inte kan svara på ett sms".
 
Jag har suttit på caféer sent om kvällarna efter jobbet och druckit alldeles för mycket latte med hjärtformat skum, pratat om framtiden, känslor, kärlek, avsky och om att leva nuet och njuta av allt det du faktiskt har och inte sukta efter allt du inte har. Jag har lärt mig - Livet och allt som händer på vägen händer av en mening även om den kanske inte alltid, eller ibland någonsin, går att förstå sig på. Jag går omkring på gator i en stad som fullständigt skiter i vem jag är, vad jag gör eller vem jag älskar. Jag sätter i mina hörlurar, startar min spotifylista och plötsligt känns mitt liv som en film. Ni vet, när du och musiken blir ett på det där alldeles speciella sättet och allt känns som tagit ur en film där du är huvudrollen och plötsligt tycks hela staden ligga framför dina fötter likt röda mattan på oscarsgalan och aldrig har du känt dig så stark som just då. Jag älskar den känslan. De senaste månaderna har varit tuffa på många sätt, men också lärorika, jag har lärt känna en ny sida av mig själv, format ett nytt liv och ser hela livet som en möjlighet – Jag har vuxit. Men finast av allt är att detta har varit den bästa tiden i mitt liv. Ett val jag inte ångrat för en sekund. Ett val som gjort att jag hoppat på precis rätt tunnelbana, som tar mig till precis den stationen jag ska - och på vägen ska jag njuta. Jag ska njuta så in i helvete av att få vara jag.
 
 
Bilderna har ingenting med inlägget att göra. :-)
De är från en intervju jag gjorde med Västerviks Tidningen för länge sedan.

BACK TO SCHOOL - MOBBNING.

På Nyhetsmorgon imorse (ett par veckor sedan nu) pratade dom om mobbning. Ett ämne, en verklighet som får alldeles för lite uppmärksamhet. Ett ämne som sällan pratas om, om man bortser ifrån några snabba siffror och statistik. Hur som helst, det var en man, jag minns tyvärr inte hans namn, pratade om hur han vänt sina erfarenheter av mobbning till sin styrka. Att han i och med sina upplevelser blivit allt mer säker på att han ska vara med och påverka, att han ska vända den mobbning han utsattes för till en drivkraft för att pusha andra till att orka. Jag kände igen mig så mycket i det han sa, och du som följt mig under en längre period vet att det är precis det jag skriver i mina personliga inlägg. Jag pratar ofta om den där drivkraften, att vända det negativa till något positivt, att vända mobbningen till en sorts bränsle för att jobba sig framåt och nå sina mål.
 
Många, alldeles för många om du frågar mig, får sina år i skolan berövade på grund av mobbning. Vi har en vision och ett hopp om att skolan ska vara en trygg plats, en säker plats, en plats för lärande, en plats för utveckling men också för skratt, gemenskap och vänner. För alla ser inte skolan ut så. För alldeles för många unga är skolan ett rent helvete. Varje dag. Istället för den trygga platsen blir det en plats som får dig att känna dig otillräcklig, liten, utsatt, trakasserad, mobbad, utanför, osäker och rädd. Och det är inte okej. DET ÄR INTE OKEJ. Aldrig någonsin.
 
Jag pratar ofta, och mycket om mina erfarenheter då jag har ett hopp och vision om att kunna hjälpa, inspirera, motivera. Jag pratar öppet och ärligt om hur jag gick genom större delen av min skoltid, jag skulle nog säga 95% utan att ha EN ENDA PERSON som någonsin sa stopp, lägg av, sluta. Någon som tog mitt parti och försvarade mig. Aldrig.
 
Allra värst var högstadietiden och det är någonting som jag genom dessa år som jag pratat om ämnet mobbning här i min blogg förstått att många andra också upplever. Högstadiet. Tonåren var allra värst. Inte nog med att du har en nästintill daglig kamp med dig själv - Duger jag? Vem är jag? Vad gillar jag? Vad känner jag si, varför känner jag så? Som pricken över i:et så ska du också ha en, eller flera, människor som letar och poängterar ut "fel och brister" på dig, människor som ska kommentera din klädstil, läggning, hudfärg, hårfärg, din skratt, dina tänder, din kropp, dina finnar. Allt. Alltid kan dom hitta någonting och allra helst en öm punkt. En punkt där de vet att det gör ont. En punkt som sårar.
 
Idag vet jag att det blir bättre. Idag har jag gått från att vara "den där" mobbade killen i skolan, i den lilla staden, till att ha ett jobb som jag vet människor drömmer om. Jag har en egen lägenhet som jag äger i Stockholm och gör någonting jag älskar. Jag lever ett liv jag älskar. Jag vågar drömma och blicka framåt. Och aldrig tidigare har jag varit så tacksam och stark som jag är nu. Jag blickar tillbaka på de där åren med en skräckblandad förtjusning, för DÄR OCH DÅ var det, utan att överdriva, fruktansvärt, tills den där dagen då jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att ställa mig upp, ta kampen och också vinna den! För, idag ser jag mig själv som en vinnare. Inte för att överglänsa eller bevisa någonting för någon annan, utan för att jag uppnått och uppnår mål, drömmar och visioner som JAG har. Mina egna. Jag har aldrig haft, och kommer heller aldrig att ha, ett behov av att överbevisa mig för någon annan. Däremot bestämde jag mig för att jag ska visa dom, mina mobbare, att jag kommer att gå stark ur detta, följa mina drömmar och lyckas med det JAG vill. Och jag vet, kan jag, så kan också du!
 
 
 
Ett inlägg i text baserat på videon om mobbning som jag postade på min Youtube-kanal. Så tacksam och glad över den fina responsen som videon fått. Om du inte sett den, så kan du se videon HÄR!

JAG VILL BARA SÄGA...

Nästan alltid ser jag denna tjej såhär - Ett stort leende! En tjej som gärna, ibland alldeles för ofta, åsidosätter sina egna behov för att sprida glädje och styrka bland andra. En tjej med ett hjärta större än de allra flesta - Både yngre och äldre. En tjej som alltid ser det ljusa i allt och har ett driv som sällan skådats hos någon annan människa jag träffat tidigare. En tjej som vänder motgång och besvikelse till sin styrka och ställer sig upp starkare än någonsin tidigare än mer säker.
 
Människor har haft och har fortfarande åsikter om hur vida vi umgås, trots våran åldersskillnad på 10 år. Jag beskriver det som en syskonlik relation där vi både skrattar och gråter tillsammans. Åldern är bara en siffra. Vi pratar hemligheter, problem, äter glass och käkar mat, går på spännande events men mestadels så skrattar vi så att magen krampar. En tjej vars familj öppnat sina armar och sina hem för mig och som jag ser som en enorm trygghet och på samma sätt som vi umgås så umgås jag med hennes mamma, pappa och lillasyster. De blir lite som en extra familj för mig. Detta är några utav de människor jag värdesätter allra högst i min närhet. En familj som ser bortom hudfärg eller läggning, en familj som drivs av kärlek, äkthet och omtanke.
 
Jag vill bara säga - Jag inspireras utav dig. Utav er.
Och framför allt - Jag älskar er! Kom ihåg det.
 

TATTOO

 
Jag älskar mina tatueringar och har aldrig, inte för en sekund, ångrat att jag gjort dom. Båda mina tatueringar har ett personligt värde och betydelse och för mig har det alltid varit viktigt. Gick länge och tänkte på teckensnitt, text, placering och alla andra detaljer innan jag bestämde mig och allt kändes hundra.
 
På insidan av min vänstra överarm står det ”Sometimes you have to forget what you want to remember what you deserve” och i nacken har jag en där det står ”Family First” tillsammans med en fjäder. :-)

KÄNSLOR & TANKAR...

Ibland säger hjärta, hjärna, tankar och känslor olika... Just nu befinner jag mig i något slags vakum — Ett vakum som består utav en massa glädje, framtidsplaner, drömmar och en enormt stor tacksamhet över livet överlag. Tacksamhet för att jag får göra någonting jag brinner för och älskar att göra. Att jag utvecklas och ser mig själv bli allt starkare. Ni som följer min blogg och har läst mina inlägg vet att jag ofta pratar om den där tacksamheten jag känner för så många olika saker här i livet. Att jag alltid försöker att se det ljusa i saker och situationer. Att påminna mig själv och andra om hur mycket de betyder för mig. Att jag ska komma ihåg att njuta av dagen. Alltid.
 
Men så kommer dessa svackor ibland, de svackor där jag känner mig otillräcklig. Ouppskattad. Idag är en sådan dag. Ni vet, som jag sagt förut, jag avskyr att känna att någon eller några tar mig förgivet. Att känna att ingen människa visar någon form av tacksamhet för allt man ställer upp med. Lyssnar. Ger råd. Tröstar. Finns där.
 
Just nu känner jag — Hör inte jag av mig, hör ingen av sig, om inte jag frågar, så frågar ingen annan, om inte jag fixar, så fixar ingen annan, det är upp till mig att kontakta och höra hur andra mår för att sedan få vänta, om ens överhuvudtaget få frågan Hur mår du Jakob?. Jag kräver inte mycket, nästintill ingenting alls från någon någonsin. Jag vill att det ska komma naturligt. Att det ska vara äkta. Men alla surrar runt i sin egna värld, är upptagna med sig själva och någonstans där glömmer de också bort sina närmaste. De som står där i både med- och motgång. Jag är trött på att människor spelar svåra — Både när det kommer till vänskap och andra former av relationer. Jag vet inte, men just nu så bara bubblar det över med känslor. Vill inte känna såhär, men kan heller inte rå för att jag gör det. Måste bara få ventilera mig och sedan gå ur det starkare. Lägga fokus rätt och återigen, som jag sagt så många gånger förut, välja bort de människor som inte är äkta och som inte värdesätter mig.
 
Idag är jag bara trött. Idag är bara ingen bra dag. Usch vad jag hatar att känna såhär.
 
 
Säger som min mamma alltid säger till mig...
”Kom ihåg att du måste sätta dig själv och ditt välmående i förstahand ibland också och inte alltid alla andra.”

EN KÄRLEKSFÖRKLARING

 
Jag och världens bästa mamma! ♥
 
 
Jag budade dessa blommor som en överraskning till min mammas jobb i fredags.
 
Varje dag påminner jag mig själv om hur tacksam jag är över att ha min familj och den fina relationen vi har. Jag försöker att alltid, på något sätt, påminna min familj hur högt jag värdesätter dom och allt de gör för mig. Stort som litet. Jag får ofta frågan ifall jag tycker det är jobbigt att bo långt ifrån min familj, och ja, det är väldigt jobbigt. Jag önskar att jag hade dom närmare, att vi kunde träffas mitt i veckan och bara äta en middag tillsammans eller bara få krama om varandra. Längtan efter dom känner jag dagligen. Så, idag, mors dag till ära så vill jag passa på att skicka lite extra kärlek till en utav mina absolut största förebilder - Min mamma.
 
Kärleken som denna människa sprider runt sig är enorm och jag kan uppriktigt säga att jag sitter här med tårfyllda ögon i samma stund som jag skriver detta. Vilka ord ska man använda för att beskriva denna enorma kärlek? Mamma. Jag är så glad för att DU alltid har accepterat mig för vem jag är och för att du alltid stöttat mig i precis ALLT jag gjort. Att du kramar om mig när jag som allra mest behöver det och för att du alltid skrattar åt alla mina galna upptåg. Tack för att du alltid kommer med de rätta svaren och kloka tankarna när jag som allra mest behöver vägledning. För, vad skulle jag gjort utan dig? Vem hade jag varit utan dig och pappa? Jag älskar dig, er, så oerhört mycket. Ni är allt.

MYCKET TANKAR OCH KÄNSLOR!

Känsla. Jag funderar. Smälter helgen — Tar in alla intryck och alla avtryck. För denna helgen har verkligen gett mig många intryck. Fantastiska avtryck. Sorterar och funderar över alla tusentals känslor som snurrar omkring i kroppen och sorterar in dessa till minnen. Inte nog med att helgen i Lysekil varit fantastisk av den anledningen att jag spenderat den hemma hos och tillsammans med några utav mina närmaste — Antonio, Josephine, Nellie och Smilla.
 
Störst av allt är att jag, vi, har fått möjligheten att träffa alla dessa FANTASTISKA hjältar i form av ungdomar på Barncancerfondens läger Camp Bokenäs. Att ni tittat mig i ögonen, kramat om mig, frågat efter autografer och bilder när verkligheten är den att det är ni som är mina förebilder och hjältar är overkligt. Jag är så enormt tacksam att ha fått ta bilder tillsammans med er — Att bilder och minnen finns förevigade i diverse kameror runt om i landet. Jag hoppas att min och Nellies föreläsning och historia kan komma att vara till någon form av vägledning, motivation eller inspiration i er vardag. Att den delen i vår föreläsning om ”Hur vågar man drömma? Våga lyckas!” satt avtryck och att ni med hjälp av våra ord och tankesätt kan hitta ett sätt som funkar i er vardag och i de situtationer och motgångar där det är tufft. Att ni de dagar då det är tufft kommer att tänka på detta, på vårat möte. För ni kommer med all säkerhet att finnas med oss i våra tankar och jag hoppas att vi ses igen.
 
Hoppas att jag kommer att få möjligheten att få göra detta igen tillsammans med Nellie för jag är så enormt stolt över vår prestation i lördags. Öppet, ärligt och rakt från hjärtat och responsen har varit enormt fin. Wow. Jag saknar ord. Jag säger det igen — Större än såhär blir det inte.
 
Bilderna nedan är från kvällen när vi satt med som jury i Körslaget samma dag som föreläsningen.
Blir alldeles varm inombords av dessa bilder! Så mycket kärlek.
 

DENNA KVÄLLEN. MAGI.

Ikväll har vi, jag och Nellie, suttit som jurymedlemmar i Körslaget på Barncancerfondens läger Camp Bokenäs — 4 körer, 4 olika låtar, 4 körer fyllda av fantastiskt fina ungdomar som lagt en massa tid på val av låt, kläder och framträdande. Vi satt där och kunde inte låta bli att heja, skrika, sjunga med och med ett leende som sträckte sig från ena örat till det andra.
 
Inatt somnar jag med ett stort leende på läpparna — Och det tackar jag varenda person på lägret för. Sitter här framför datorn med min Camp Bokenäs-hoodie på och tårfyllda ögon. Tänk att jag får vara med om detta. Jag har fått träffa er. Jag har fått föreläsa. JAG. Om någon berättat detta för mitt 13-åriga jag så hade jag aldrig trott mina öron. Jag brinner för detta. Jag älskar detta. Jag älskar er. Tacksamhet. Några av er satte ett lite extra stora avtryck med härliga påhitt, skratt, kommentarer och personligheter. Ni har gett mig en dag, ett minne, som jag aldrig kommer att glömma. Detta kommer jag att bära med mig genom hela livet.
 
Responsen på vår föreläsning fortsätter att strömma in via sociala medier ikväll och jag vet inte vilka ord jag ska använda för att beskriva den enorma tacksamhet vi känner. TACK! Vill tacka för alla vackra leenden, fina ord och varma kramar. Säga tack för att vi fick komma och träffa er! Ni kallar oss för förebilder, men ni ska veta att NI är våra förebilder. Riktiga hjältar. Inspirationskällor. Större än såhär blir det inte och jag hoppas verkligen att vi ses fler gånger!
 
SÅ MYCKET KÄRLEK TILL ER. HJÄLTAR!
Imorgon kommer fler bilder från kvällen.

KAN DET BLI STÖRRE ÄN SÅHÄR?

Jag vet knappt vart jag ska börja. Hur inleder man ett inlägg som är fyllt med så mycket känslor? Vi började dagen med att gå upp klockan 07:00 och göra oss i ordning för att åka till Camp Bokenäs, ett läger som anordnas utav Barncancerfonden och Barncancerfonden Västra dit ungdomar som på ett eller annat sätt drabbats utav cancer spenderar 4 dagar med roliga aktiviteter och föreläsningar. Vi kom fram till Camp Bokenäs och gick in i rummet där vi skulle hålla föreläsningen, förberedde oss och rummet fylldes med cirka 200 fantastiskt fina ungdomar och ledare. Vi drog igång vår föreläsning och möttes av så mycket kärlek! Wow. Jag är alldeles tom på ord.
 
Jag kan med handen på hjärtat säga att detta är det STÖRSTA jag någonsin gjort — Vår vardag kan ibland vara ″glammig″ mellan varven med olika events, röda mattor och samarbeten av olika slag. Men detta slår ALLT det! Alla dagar i veckan. Det blir nog inte större än såhär. I skrivandets stund tåras mina ögon — Jag, eller rättare sagt vi, är så enormt tacksam att vi, jag och Nellie, fick möjligheten att göra detta idag. All den kärleken och kramarna, aldrig har hjärtat varit så varmt som det är nu. Rörd. Klockan 20:00 ska vi tillbaka till lägret igen!
 
 
Ni är förebilder, inspirationskällor och riktiga hjältar.
Återigen, stort TACK för att vi fick träffa er idag!

MOT LYSEKIL & FÖRELÄSNING

På lördag ska jag och Nellie träffa ungdomarna på Camp Bokenäs, ett läger arrangerat utav Barncancerfonden och Barncancerfonden Västra för unga människor som drabbats utav cancer eller som har syskon som drabbats. Faktum är, alla drabbas på ett eller annat sätt. På lägret kommer vi att föreläsa inför cirka 200 personer — Vi kommer även att stanna kvar och hänga, kramas och ta bilder tillsammans.
 
I vår föreläsning kommer jag och Nellie att prata om våra livserfarenheter, mobbning, mental styrka och hur man tar sig genom motgångar av olika slag för att sedan lyckas vända dom till sin styrka och att våga följa sina drömmar. Jag är, eller rättare sagt VI ÄR, så enormt stolta över att få möjligheten att göra detta tillsammans. Vi ser fram emot att träffa er på lördag! Så mycket kärlek.
 
 
Nu måste jag packa det sista och sedan åka till stan! Vid 12-tiden rullar tåget mot Göteborg där jag blir upphämtad och sedan vidare hem till älskade familjen Berntsson i Lysekil! :-)

FÖRELÄSNING NÄSTA VECKA!

Nästa torsdag åker jag till bästa familjen Berntsson! Och vet ni vad? På lördagen ska jag och Nellie föreläsa tillsammans på ett läger för barn och ungdomar som på ett eller annat sätt drabbats utav cancer — Vi kommer att prata om mental styrka och hur man tar sig genom motgångar för att sedan lyckas vända dom till sin styrka. Ord kan inte beskriva hur stolta vi är och hur mycket vi ser fram emot att träffa och umgås med dessa kids! :-)
 
Dessa leenden säger ALLT.
  

ATT VARA LYCKLIG.

I helgen som var spenderade jag största delarna av min tid utomhus. Med risk nu för att få detta att låta lite som en kontaktannons — men jag älskar faktiskt att gå långa promenader, gärna i gott sällskap. Att prata om livet —  Lyssna, ta in, känna. Det är en av de saker som får mig att växa och utvecklas som person. Att lära mig utav andra. Att förstå, att kunna känna igen och komma med mina tankar och funderingar. I lördags pratade jag med Sofia under vår promenad, hon frågade mig vad mina visioner och mål under 2015 var.
 
Vanligtvis kanske de flesta förväntar sig en massa resor, att tjäna pengar att köpa saker hit och dit. Men för mig är mina viktigaste visioner och mål de utan någon prislapp. Ni vet, de där vardagliga sakerna som inte ska behöva kosta någonting alls. Jag älskar att promenera som sagt — att sitta på ett berg, i en park, vid vattnet, på en parkbänk och bara njuta av solen. Titta på människor. Skratta. Prata allvar. Drömma. Pengar tjänar jag redan och har gjort i många år. Okej, visst är det alltid gott med något ätbart eller drickbart under en promenad, men då snackar vi för det mesta om saker som kostar under 50-lappen. En latte eller en glass. Mina mål 2015 är att hundratio procent få vara lycklig och lägga fokus på det och dem som får mig att må bra. Lägga tid på familj och vänner. Skratta. Jag är medveten om att man inte konstant kan gå runt och vara lycklig hela tiden — För alla har vi våra upp- och nedgångar i livet. Dagar då vi är ledsna. Arga. Besvikna. Ja, ni vet. Men det är också så viktigt att tillåta sig själv att få vara lycklig. Att njuta av att vara lycklig. Det är okej att vara lycklig och att vara lycklig över just det.
 
 
Jag försöker, i vardagliga situationer att stanna upp, ta ett andetag, pausa för om så bara en ynka sekund och se det jag har. Njuta av det jag gör. Det jag har. Det jag åstadkommit. Inte bara det jag vill ha. Min vision sedan unga år var att ta steget och flytta. Att starta ett liv i Stockholm, jobba med något jag brinner för och att få träffa människor som ser- och älskar mig för den jag är. Här står jag några år senare — Med egen lägenhet, ett grymt jobb, fantastiska vänner, min underbara familj och jag är genuint lycklig. Jag älskar att skratta och att få andra att skratta. Jag försöker bli allt bättre på att avsluta relationer med bort människor som inte tillför någonting i mitt liv i form av just glädje, lycka, skratt. Jag är trött på falska leenden, kindpussar och människor som inte på riktigt tycker om mig. Jag behöver inte det. Jag vill ha äkta vara.
 
Genom hela mitt liv har jag alltid varit en person som andra anförtrott sig till vilket gör mig enormt glad. Att människor i min omgivning litar på mig, vänder sig till mig och tycker att mina tankar är viktiga och värda att lyssna till. Men, det är också lätt att just denna egenskap utnyttjas utav andra — Att mina känslor och mitt välmående inte är av intresse. Att alltid lyssna till andra, men aldrig själv få frågan ”Hur mår du?”. Om så frågan dyker upp så finns inget ärligt intresse utav att höra svaret. För visst har även jag dagar som jag inte skriver om i bloggen då jag möter motgångar och sorger. Självklart. Men vi måste komma ihåg att vara lyckliga.
Tidigare inlägg
RSS 2.0