Det händer någonting inom mig varje gång någon lyfter och pratar om ämnet mobbning. För mig har det under en så lång tid varit en så stor del utav mitt liv och vardag. När jag tänker tillbaka på min skoltid så önskar jag att jag såg majoriteten av den tiden fyllt av ljusa och roliga stunder, men för mig har verkligheten aldrig varit sån. Varje dag, år efter år har bestått av en ständig kamp för rätten att få göra det jag vill, klä mig som jag vill, se ut som jag vill men också för att bli accepterad för den jag är.

 

Nånstans under högstadietiden kom jag till den där punkten som jag så många gånger pratat om. Jag hamnade i det där fruktansvärda vägskälet som jag aldrig ens önskar min värsta fiende. Valet kring att ta kampen eller ge upp. Att orka eller att inte orka. Att välja livet eller att avsluta på något sätt. Där och då, i den hemska och mörka tanken hände någonting inom mig. Det var som om någonting inom mig, som jag än idag inte riktigt kan sätta ord på, tändes - En eld som sedan blev till en glöd som än idag hänger med mig i ALLT jag gör. Kanske är det just detta man brukar kalla för ”kämparglöd”? Vad man än väljer att kalla den så är det just den glöden som får mig att vilja prata om min historia, dela min tankar och känslor öppet i hopp om att inspirera. Den där glöden som får mig att inse hur viktigt det faktiskt är att prata om mobbning öppet och ärligt för, som i mitt fall, mitt i denna ”sociala media”-bubbla så finns det en skev bild av att allt alltid är och alltid har varit ”rosa och fluffigt”, att jag, vi, skulle ha surfat på en räkmacka genom livet och fått allt serverat på ett silverfat. Och jag vill inte vara den personen. Jag är inte den personen. Jag vill visa att jag kämpat mig dit jag är idag - Inte nödvändigtvis med fokus på mina sociala medier och jobb utan snarare alla dessa år av fruktansvärd mobbning. Alla dessa ”sår” inombords som idag blivit en form av ”ärr” och som jag på vägen fått lära mig att leva med, och som också är en så stor del av min livshistoria som bidragit till den person jag är idag.

 

Många frågar mig, så även jag själv, om jag kan känna att jag på något sätt lider utav mobbningen såhär i efterhand - Om det på något sätt satt ”käppar i hjulen” eller blivit ett hinder för mig i olika sociala sammanhang eller bara det faktum att våga tro på mig själv. Faktum är att jag fram tills för ett tag sedan alltid sagt nej, för jag har alltid lagt mitt fokus på att ALDRIG låta ”dom” få mig tvivla på min egna duglighet, att jag kommer att bli något eller låta ”dom” säga till mig hur vida jag får vara på ett visst sätt eller inte. Dessa motgångar har på något underligt sätt blivit mitt bränsle för att ta mig framåt och kämpa. Men...

 

Jag tror inte att någon människa går igenom en sådan här sak utan några som helst ”ärr” i själen. Idag ser jag att det satt ett ärr i mig som jag har svårt att tacklas med och som jag verkligen fått jobba hårt med för att lära mig att leva med och förstå mig på. Nämligen att förstå att någon faktiskt kan älska mig. Att någon faktiskt kan falla för mig på ett kärleksmässigt sätt. Det är som först på senare år som jag insett att detta är en effekt av den mobbningen jag gick igenom under många, många år. Jag har så svårt att känna tillit till nya människor, men framför allt att våga släppa någon nära och bli kär. Idag är jag 25 år gammal och kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig varit riktigt kär. Ni vet, sådär upp över öronen kär. Jag har aldrig haft ett riktigt flick-/pojkvänsförhållande för innan någon relation nått fram dit så har jag backat. Avstyrt. Förstört. Varför? Jo, på grund av rädslan för att bli sårad som så många gånger förut. Detta är ingenting jag skäms för, men det har varit ganska tufft att på något sätt erkänna för sig själv att det är okej att ha dessa ärr - Att detta är en anledning till varför jag faktiskt har svårt att se att någon kan se mig på ”det där” sättet. Att tvingas inse att deras ord och handligar gjort ett avtryck på min person. Men det är så viktigt att våga erkänna och inse att det är viktigt att lära sig att leva med dessa ärr, att jobba för att det ska bli bättre - Vilket nu är någonting jag gör. Jag försöker hela tiden utmana mig själv, lära mig se sådana signaler och förstå att ”Jakob, någon kan tycka om dig!”. För några kanske detta låter jätteluddigt och oklart, men jag skäms inte för att prata om det. Jag vill prata om det. Jag vill utvecklas, jag vill lära mig. Men, jag vill också att någon som känner igen sig ska känna... ”Jag är inte ensam.”.

 

En sak är säker, idag vet jag, ser jag, hör jag hur mycket detta ämnet behöver pratas om. Jag anser att det måste få mer tid i medierna - Både i sociala medier men också i de ”gamla traditionella medierna” så som tidningar och TV. Jag vill att ämnet mobbning ska få riktig mediatid mer än när någon valt att avsluta sitt liv till följd av den. Jag vill att medierna ska kunna vara ett medel, en kanal, för att kunna förebygga detta. Att vi som varit utsatta får möjligheten att göra våra röster hörda, att få dela våra historier i hopp om att kunna stärka andra. Kan jag, kan du. Det blir bättre.

 

För om det är någonting som gör mig arg, ledsen och frustrerad så är det just detta. Att vi idag 2016 fortfarande läser att unga människor väljer att avsluta sitt liv till följd av mobbning. DET är någonting jag aldrig kommer att kunna acceptera eller blunda för, för det är så många unga människors verklighet. Sedan jag startade mina sociala medier och började dela min historia så har jag blivit allt mer säker på att jag ”måste” göra det. Inte för att det är ett krav, utav för att jag någonstans inom mig känner att det är just detta jag vill använda min historia till. Att inspirera, motivera och vara en sorts styrka för andra som befinner sig eller har befunnit sig i samma situation. Ända sedan första dagen, och än idag, tänker jag ”Om jag kan hjälpa eller inspirera en enda person så har jag fått min revansch och vunnit min kamp!”.

 

Lyssna på veckans personliga och känsloladdade poddavsnitt här!
”Är ni ihop”-podden finns även i Podcaster-appen i din telefon och på iTunes.

 

 

Jag undra ibland hur livet hade sett ut om denna 6-åriga kille vetat hur livet skulle bli...

Det var ungefär här allting startade.

Det här är så bra skrivet och viktigt Jakob! Jag känner igen mig i mycket av det du nämner. Tack för att du sätter ord på det!

Du är en sån otroligt stark människa och jag beundrar verkligen hur du lyckades hitta kämparglöden! Allt för många barn och ungdomar lever idag i ett otryggt samhälle, många går till skolan med en klump i magen och massvis med barn låtsas vara sjuka för att slippa möta det onda som finns på skolan! Skolan ska vara en trygg plats, en plats där man hittar nya vänner, utbildads och kan var öppen med vem man är!

Min lillebror blev mobbad nästan från 1-2 till 7an! Han vägrade gå till skolan, han stängde in sig själv med sina känslor och tankar för han trodde inte någon ville lyssna! Han låg och grät i sängen när han kom hem från skolan och en gång som jag minns väldigt väl så var han så grymt hysterisk, han grät floder och han skrek att han inte ville leva något mer och att höra det som stora syster gjorde så sjukt ont! Jag som ska ta hand om honom kände att jag hade varit blind! Jag blir helt tårögd när jag skriver detta för att tänka tillbaka på hur dåligt han mådde skär i mitt hjärta! Det värsta av allt var att lärarna stod på mobbarnas sida för det var "lärarens favoriter" så hon blåneka och vägrade tro på att de skulle kunna vara så taskiga mot min bror! Tack och lov så blev allt bättre när han började högstadiet men mobbingen har satt såna ärr i honom, hans självförtroende är i bott, han vågar inte ha alla kläder för dom är "för tighta" och han är rädd för att magen ska synas! Han vågar inte ta plats.. Tyvärr så lever i vi i en sån sjuk värld!

Att du delar med dig av din historia gör så stor skillnad! Att veta att man inte är ensam och att man kommer kunna kämpa sig igenom det även fast det är som mörkast! Du gör skillnad, du räddar liv och bara genom att du delar med dig så öppnar fler upp ögonen för detta och kanske vågar ta ställning mot det!

Jag håller med dig att detta bör vara något som det pratas mer kring! Dom ända gånger vi läser i tidningarna om mobbing så är det tyvärr när någon valt att avsluta sitt liv pga av det?! Hur sjukt egentligen?? Mobbing bör ta mer plats i sociala medier, jag skiter i vad Kim kardashian åt till lunch jag vill läsa om vikta ämnen, jag vill läsa om hur man kan förhindra mobbing, vilken nytta JAG kan vara till!

Jakob du är grym på det du gör och du inspirerar så många! Tack för ett så personligt inlägg! Du är helt fantastisk!! Kram ❤️

Hej Jakob! Länge sen! :D
Lyssnade på er pod häromdagen (skulle kolla podtoppen och där var du - jag bara: "nämnen Jakob!! Coolish" - jag tyckte det var så roligt att göra din röst och så roligt att det går så bra för er! :D
Läste nu detta inlägg och kände att jag måste kommentera. När vi gick i samma klass hade jag ingen aning om att du kände såhär. Bara ytterligare ett bevis på att man i samhället och skolan måste jobba med att medvetandegöra både mobbing och dåligt mående. Ville bara säga att ibland vet man inte hur högt andra tänker om en- och det är synd - man borde ge mer komplimanger och vara mer öppen än vad man är. För jag tyckte alltid du var så härlig, du sjöng bra, du var så sprudlade , snäll och du hade andra intressen. Tyvärr är det väl som i det mesta att de mest negativa och avundssjuka är de som gapar högst och tar plats.. Du förtjänar all din framgång! Önskar dig all lycka till i framtiden. Kramis!

Bästa finaste Jakob! <3

Hatten av! Jakob, detta är det bästa jag läst på länge. Ett inlägg som fångade mig, som fick mig att inse hur viktigt det är att kämpa mot mobbning. Du är stark. U got this! Massa kramar<3

❤️❤️❤️
Jag förstår inte hur de kan finnas såna människor som mobbar, jag har aldrig sett någon som mobbar i hela mitt liv nästan. På mina skolor som jag har gått på har det ALDRIG funnits mobbning och alla människor är snälla mot varandra , jag har aldrig sett någon mobbare runt mig där jag bor, det här är ändå min tredje skola jag går på.

Tack, tack, tack! Jag behövde verkligen höra det här nu. Är så ledsen för att du gått igenom sån skit, men glad o tacksam att du delar med dig av det. Det är aldrig fel på en om man blir mobbad, hur många som än säger det. Åh. Vill bara krama om dig, kan inte sluta gråta. Mobbning är så hemskt och jag blir rädd när jag tänker på hur fegt många beter sig. De som mobbar, de som inte gör något åt det/säger ifrån och de som säger att det "inte är så farligt". Tack för att du uppmärksammade detta. ❤️❤️

Ispirerar, ja det gör du verkligen, det är bra att du väljer att dela med dig av din historia för man blir inspirerad och åtminstånde jag får motivationen att också vilja göra allt jag kan för att bekämpa mobbning tillsammans med dig. Grymt skrivet och jag hoppas att du har en riktigt bra dag.

Jag har varit mobbad sen jag var typ 4 år. Jag går på min tredje skola och går i 7an. Att behöva se folk som blir mobbade dagligen gör så ont och jag förstår dig ❤ stay strong allihopa för alla e vi superhjältar som kan göra något bra ❤

Finaste Jacob gud vad stark du är som har kämpat dig igenom det här och nu står med ryggen rak och huvudet högt ❤ PS. Älskar din och Nellies podd

Att man kan mobba den där otroligt fina 6åringen... Att man har mage att mobba någon alls gör mig så arg!! DU ÄR GRYM JAKOB♡♡♡